torsdag 30 december 2010

Så att ingen vacklade under alla dessa påfrestningar

Något jag inte nämnde i min "årskrönika" är att jag har varit riktigt dålig på att läsa bibeln i långa perioder i år. Men jag läste faktiskt lite häromdagen och fastnade då för ett stycke ur 1 Thessalonikerbrevet. Egentligen vet jag inte om texten är så speciell, det kanske bara är jag som reagerar så fort det står "vackla" i någon form. Men i brist på mer fantasifulla eller grubblande bloggtexter så bjuder jag här på en 2000 år äldre text.

1 Thess 2:17-3:13

Bröder, när vi nu för en tid har varit skilda från er, till kroppen men inte till själen, hur har vi inte saknat er och gjort allt för att få se er igen. Vi har verkligen försökt komma till er - jag, Paulus, mer än en gång - men Satan har hindrat oss. Vem är vårt hopp, vår glädje, vår stolta segerkrans inför vår herre Jesus vid hans ankomst om inte ni! Ja, ni är vår ära och vår glädje.

När vi därför inte stod ut längre beslöt vi att själva stanna kvar i Athen och skicka vår broder Timotheos, Guds medhjälpare vid förkunnandet av evangeliet om Kristus. Han skulle styrka och uppmuntra er i tron så att ingen vacklade under alla dessa påfrestningar. De hör till vår lott, det vet ni själva. Redan när vi var hos er förutsade vi att vi skulle få lida, och så har det också gått, som ni vet. När jag inte stod ut längre skickade jag därför honom för att få veta hur det var med er tro. Frestaren kunde ju ha frestat er, så att all vår möda hade varit förspilld.

Men nu har Timotheos kommit tillbaka med goda nyheter om er tro och kärlek, och han har berättat att ni alltid tänker på oss med glädje och längtar lika mycket efter oss som vi efter er. Därför har ni, bröder, mitt i alla våra svårigheter och lidanden gett oss nytt mod med er tro: nu lever vi, när ni står fasta i Herren. Hur skall vi tillräckligt kunna tacka Gud för er, för all den glädje över er som vi känner inför vår Gud, när vi dag och natt bönfaller honom om att få återse er för att rätta till bristerna i er tro?

Måtte vår Gud och fader själv och vår herre Jesus hålla vägen till er öppen för oss. Och måtte Herren låta er kärlek till varandra och till alla människor bli rik och överflödande som vår kärlek till er, så att ni blir styrkta i era hjärtan och kan stå oförvitliga och heliga inför vår Gud och fader, när vår herre Jesus kommer med alla sina heliga.

tisdag 28 december 2010

2010 - Vad har egentligen hänt?

Ser att det börjar dyka upp diverse sammanfattningar av året som snart är över i ett flertal bloggar. Vissa mer ambitiösa än andra. Själv nöjer jag mig nog med en mycket(?) kort.

Jag började bloggåret med att
skåda i kristallkulan inför vad som komma skulle detta decennium. Kan konstatera att än så länge har jag nog varken haft rätt eller fel. T.ex. första punkten: Påven trillar av pinn i mitten av årtiondet. Tja, han lever fortfarande (i alla fall sist jag hörde något). Status quo. Och så fortsätter det i stort sett genom hela listan. Varken bu eller bä.

Något jag missade fullständigt var att Per Mases konverterade till Katolska Kyrkan eller att han skulle trilla av pinn (förlåt, "gå hem till Herren" borde det väl heta på en kyrklig b logg) redan detta första år.


Utöver det vet jag inte om jag tycker att det har hänt så mycket intressant alls i kyrksverige/-världen detta år. Fast jag kan ha missat en hel del, har vare sig lusläst de kristna tidningarna eller hängt på alla konferenser och andra kristna sammankomster under sommaren...


För mig mer personligen har det kanske hänt lite mer. Och bloggen har flera gånger fått stryka på foten. Läste
UnderbaraClaras bloggtips om att man bör skriva något helst flera gånger om dagen. Själv har jag varit mer än nöjd om jag lyckats skriva något mer än en gång per vecka vissa perioder! Under hösten har jag istället mer eller mindre lagt ner Facebook. Saknar det inte särskilt mycket kan jag påstå. Tittade in under julhelgen och kunde bara konstatera att jag knappt ens minns hur man gör eller vad som var så spännande med det.

Yrkesmässigt blev jag färdig legitimerad apotekare i mars och fick snart ett semestervikariat på mitt praktikapotek. Efter sommaren blev jag tvungen att söka mig ny arbetsplats och har de sista tre månaderna jobbat som apotekschef på Apotek Hjärtat i Sveg. Tre fullspäckade månader med massor med nya saker att lära mig, nytt datasystem, nya kollegor, nya utmaningar, och så vidare. Vissa dagar känns det som om jag börjar få koll på något, andra dagar som om jag är fullständigt vilse i pannkakan. Nåja, det är ett vikariat, så nästa år måste jag återigen omvärdera var jag vill bo och vad jag vill göra. Vad är prioriterat och vad kan skjutas upp eller åt sidan. Den som lever får se.

fredag 24 december 2010

God Jul

Vill bara passa på så här på julaftons kväll att önska alla tillfälliga, nya och trogna bloggläsare - oavsett om ni har firat i dag eller i natt eller imorgon (eller någon annan dag eller inte alls) - en riktigt

God Jul och Glad Kristi Födelse Fest!

PS. Ett mer passande julkort kommer en annan dag. Nu ska jag återgå till att fira jul med familjen. DS.

tisdag 21 december 2010

Om Jesus bor i oss

Hört i söndags i predikan (hur exakt citatet är låter jag vara osagt - med reservation för fel på minnet - men andemeningen är definitivt rätt):

Om Jesus bor inne i oss, hur kan då något yttre hindra oss från att ha gemenskap med Honom?

lördag 18 december 2010

Stefan Swärd: Måste man bara plaska i ankdammar?

Stefan Swärd skriver i en debattartikel i fredagens Dagen om klimatmötet i Cancun, Mexiko och hur klimatåtgärderna går för långsamt. Strax efter midnatt skriver han ett inlägg på sin blogg om att han fått så få reaktioner på artikeln och gör en jämförelse med hur många kommentarer ett "internkristet-plaskdamms-debattinlägg" (t.ex. om Benny Hinn, Ulf Ekman eller underlivsfrågorna) skulle orsaka.

Jag instämmer helt och fullt med honom. Både i grundpåståendet att vi kristna borde ägna oss åt betydligt större frågor än internt navelskåderi, men också i sakfrågan. Miljöfrågan borde få mycket större utrymme i dagen kristenhet i Sverige. Vi är satta av Gud i skapelsen att förvalta och bruka (inte förbruka!!) jorden lika mycket som vi är satta här för att vara fruktsamma och föröka oss. Frågan är ju dock om det är underlivsfrågorna som får på tok för stort intresse/utrymme eller om det är miljöfrågorna som får för litet utrymme?


Å andra sidan (för att knyta ihop säcken med både skapelsens början och tidens slut), som en pingstvän en gång - med ett visst mått av ironi - beskrev "typisk pingst-miljö-mentalitet": "Det är väl onödigt att sortera sopor och kämpa för att bevara jorden. När Jesus kommer tillbaka ska Han ändå skapa en ny himmel och en ny jord". Underförstått: Ju snabbare vi tar slut på jordens resurser, desto snabbare kommer Jesus tillbaka!

fredag 17 december 2010

Julevangeliet år 2010

En vecka kvar till jul nu. Fått in rätta stämningen än? Här kommer annars två moderniserade versioner av julevangeliet som trillat in i min bloggläsare senaste dagarna. De bygger egentligen på samma idé båda två, men vad gör det - de är ju helcharmiga!

Snart är det jul gott folk!


Emanuel Karlstens tips:




Herregud & co:s tips:

torsdag 16 december 2010

Samtal: Jag möter Gud via hans klädnad

Jag läser just nu "Samtal", en bok Peter Halldorf gav ut år 2002 med fyra samtal/dialoger/intervjuer som gjorts till tidskriften Pilgrim. I det första samtalet möts biskop emeritus Martin Lönnebo och karmelitbroder Wilfred Stinissen. Ämnet för samtalet är Bibeln och bibelläsning, men de berör även ekumeniken, varpå broder Wilfred säger något intressant:

Den tiden då man i katolska kyrkan föreställde sig att de icke-katolska kyrkorna skulle återvända till Rom, tror jag är förbi. Det behövs ingen kollektiv konversion, utan en växande gemenskap av systerkyrkor.

Visserligen har jag mött katoliker som sagt exakt så, men även ett stort gäng som säger precis tvärt om. Säkerligen fanns det delade meningar även för åtta år sedan, men frågan är om inte tvärtomsägarna har vuxit de senaste åren. Min magkänsla lutar åt det hållet. Fast det kan ju bero på att jag inte umgicks med så många katoliker i början av millenniet. Eller vad tror ni?

onsdag 15 december 2010

Längtar efter ljuset

Nu längtar jag efter att midvintersolståndet ska passera och ljuset återkomma till Norrland. Är bra less på mörkret nu. Minns inte att jag upplevde det så här när jag bodde i Uppsala, men minns att jag reagerade på liknande vis förra året.

Jag är osäker på om det beror på att jag har bundna butikstider nu som gör att jag kommer till jobbet innan det blir ljust och går hem efter att det blivit mörkt igen. Under studietiden kunde vi ibland ha halvdagar och alltså hinna vara ute i dagsljuset på ett helt annat sätt.

Eller om det beror på att jag känner av att det är så mycket mörkare här i Norrland än vad det var i Uppsala.

Eller om det hänger ihop med att i Uppsala kunde jag gå runt och längta och säga "bara snön kommer, bara det blir advent och vi får tända alla ljusen så blir det lite lättare". Här har vi haft snö sedan länge och jag har adventsljusen uppe, men inte känns det som om det gör ett skvatt för ljuset. Men å andra sidan hänger ju längtan ihop med hopp och hoppet gör ju alltid livet lättare att leva.

Eller om det beror på något annat...

...eller en kombination av saker. Hur som helst är jag helt enkelt mer än less på mörkret nu. Jag vill ha ljus! NU!!

*****

PS. Känner när jag skriver detta att man säkerligen kan dra massor med teologiska paralleller kring detta, men jag menar det rent bokstavligt och världsligt talat. DS.

måndag 13 december 2010

Sankta Lucia, vårt enda svenska helgon


Lucia är en märklig svensk tradition. En blandning mellan en hyllning till en italiensk martyr och helgon från 200-talet, en tysk variant av julfirande (där "kristusbarnet" hade ett ljus på huvudet), en berättelse av Selma Lagerlöf, annandagens staffansfirande, de vise männen som följer stjärnan, tomtenissar och massor med ljus. Och saffransbröd och pepparkakor.

Ändå så älskar jag luciafirandet. Jag har väl alltid gillat Luciatraditionen, men min förälskelse exploderade i samband med att jag var i Taizé första gången och vi skulle presentera en svensk tradition. Många andra svenska traditioner är ganska fåniga: "Små grodorna" osv (åtminstone tyckte jag det när jag var 14-15 år). Lucia å andra stod för finstämd sång, ljus (även om effekten av ljusen inte riktigt är detsamma mitt på dagen i Frankrike i juli som en mörk decembermorgon i Sverige) och ett härligt budskap som jag kände att jag var stolt över.


Är det då rätt att kalla Lucia ett älskat svenskt helgon? Hon är ju inte etnisk svensk på samma sätt som den heliga Birgitta. Men i en omröstning dem emellan tror jag nog Lucia skulle vinna 9 gånger av 10. Så ja, jag tycker bestämt att hon intar en speciell plats i vår svenska folksjäl. Inte i den meningen att hon betraktas och firas som ett helgon på det sätt som katoliker och ortodoxa gör - trots att det är det hon ursprungligen är! Dock tror jag nog att de flesta svenskar känner till åtminstone något av bakgrundshistorien till firandet. Någon variant av martyrlegenden. Och att den berättelsen ofta får en plats i lite större (dvs i luciatåg där deltagarna är över dagis- och lågstadieålder) luciatåg.

fredag 10 december 2010

Andlig avundsjuka

"Andlig avundsjuka"? Visst låter det dramatiskt. Ja, till och med ganska drastiskt. Lite mildare skulle jag kunnat kalla inlägget "Jag tror att du har hittat något som jag ännu söker efter". Men det är lite långt. Kanske "Andlig längtan" vore bättre, syftande på det som Peter Halldorf skriver i någon av sina böcker (citerat ur minnet): "Här trodde jag att jag hade kommit en bit på vägen i min andlighet, men så träffar jag människor som har kommit hästlängder före mig och jag frågar mig vad det är jag egentligen har hållit på med".

Men samtidigt så är "avundsjuka" inte fel heller, för hur lätt fastnar jag inte i "det du har funnit måste jag också testa", bara för oftast finna att det varken gör till eller från i min egen andlighet.
Ärligt talat, ganska mycket går ju bra att testa bara för att finna att det varken gjorde till eller från, men det finns ju faktiskt saker som man bör handskas mer varsamt med. Nu tänker jag framförallt på en kompis som funderar på att vuxendöpa sig trots att hon redan är barndöpt. Jag gjorde det själv för några år sedan, men ändå är det mitt barndop jag räknar som "äkta" om någon skulle fråga. Vuxendopet blev just en sådan där grej jag testade och insåg att det inte fungerade (för att uttrycka mig drastiskt igen). Jag gjorde det mycket på grund av ett antal vänners vittnesbörd om vad vuxendopet hade betytt för dem, men utan att reflektera över att de (åtminstone de flesta av dem) aldrig var döpta som barn. Ett lysande exempel på hur det går när jag väljer mig själv till själavårdare och andlig vägledare!

Som motsats till detta att vilja testa på allt finns det också något saligt över enkelheten. Enkelspårigheten. Över att vara uthållig och trogen på sin väg. Över att inte alltid testa allt som alla rekommenderar jämnt. Att inte vilja ha allt. Att inte vilja vara allt. Åtminstone har jag hört sägas att enkelhet kan vara nyckeln till saligheten. Så jag försöker intala mig själv det emellanåt. Och försöker praktisera det genom att till exempel inte ständigt köpa på mig massor med nya spännande böcker. Det brukar inte gå så bra dock...

Den viktiga skillnaden är kanske inte huruvida jag lever ett enkelt eller ett mångfaldigt andligt liv, utan kvalitén på andligheten. Och det är väl här riskerna för avundsjukan kommer in. Kan jag acceptera att andra lever rikare andliga liv än vad jag själv känner att jag gör? Och när jag träffar de människorna som gör det - väljer jag då att inspireras eller att bli avundsjuk? För att knyta tillbaka till det jag citerade från Peter ovan: Andra människor är jättebra inspirationskällor när det gäller helgelse. Katoliker har helgonen att inspireras av. Vi andra får nöja oss med vänner, bloggare, bönetanter, pastorer, präster, ungdomsledare, kristna kändisar och andra heliga män och kvinnor i vår närhet och genom historien. Inspireras av, men inte slaviskt ta efter. Inspireras av, inte i avundsjuka ta avstånd ifrån. Den enda som förlorar på det är jag själv (och människor i min närhet som behöver dras med mig)!

onsdag 8 december 2010

Herr Sebaot

Har ni - liksom jag - ibland funderat över varför vi översätter vissa ord i Bibeln medan andra förblir oöversatta? Eller vid ett fåtal gånger både ock: "Abba Fader" och "du är Petrus, Klippan".

Ett sådan där märkligt ord är "Sebaot". Är man uppvuxen inom en kristen familj eller har gått i söndagsskola kanske det upplevs som annorlunda, vad vet jag. För mig, som trillade in i kyrkan via scouterna i mellanstadieåldern och egentligen inte blev "kyrkligt aktiv" förrän ytterligare ett antal år senare, så var det länge bara ett begrepp som snurrade runt i kyrkans texter utan förklaring eller översättning. För att överdriva lite: Kanske ska jag helst säga att jag liknade det vid ett egennamn, ett efternamn. "Herr Sebaot". Som somliga lite putslustigt säger "Vad hette Jesus i efternamn? Kristus så klart!".


Men nu är Sebaot inte Guds efternamn utan betyder "härskara" eller "krigsskara" (se
wikipedia). Vad gör detta med vår Gudsbild? Hur kan vi ha en "mys-Gud" som är krigsherre?? Och även om wikipedia-texten "bortförklarar" det med att det syftar på änglaskarorna snarare än mänskliga krigsskaror så ska vi inte glömma bort hur till exempel ärkeängeln Mikael ger sig i strid med Draken i Uppenbarelseboken. Änglarna är också stridsskaror. Inte bara gulliga bokmärken och tavlor...

tisdag 7 december 2010

Dags att uppdatera trosbekännelsen?

Detta inlägg är inte seriöst menat. Det är ironiskt. Men jag tycker ändå att det är tillräckligt tänkvärt för att skriva inlägget. Och ja, jag är medveten om att jag har "klippt ihop" den niceanska och den apostoliska trosbekännelsen, men det blir mest effektfullt så, så vill du protestera så får du hitta på något bättre argument än "så får man inte göra/säga".

*****

Vi tror på [...]
en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka,
de heligas samfund, [...]

Ärligt talat, det har inte sett ut så - med en enda kyrka - på över 1500 år, så varför fortsätter vi upprepa oss som papegojor varje gång vi ber trosbekännelsen? Är det inte dags att uppdatera den snart? Till något i stil med:

Vi tror på [...]
några dussin olika apostoliska (och i viss mån nationella) kyrkor,
samt de övriga heliga fria samfunden, [...]

måndag 6 december 2010

Ett hopp jag inte begriper

En kompis som sjöng i Första Advents-kören hade tagit med sig två okristna kompisar till kyrkan häromveckan. På det hela taget tror jag de tyckte det var en ganska trevlig gudstjänst, men de var rätt förbryllade över förbönen. Vad vi bad för. Varför be så mycket för det som ligger oss geografiskt och känslomässigt nära när det finns människor som lider så oerhört mycket mer på andra håll i världen? Och detta öppnade så klart upp diskussionen "Om Gud är god, varför tillåter Han så mycket lidande?".

Själv har jag inget bra svar på frågan. Visst har jag hört olika förklaringsmodeller genom tiderna, men antingen är jag väldigt dålig på att memorera och förklara dem, eller så är de lika ihåliga som det känns när jag försöker ge ord för dem i min tur. Nej, det enda svaret jag har på frågan själv är nog:


Hellre ett hopp om en god Gud som kan gripa in, även om Han inte alltid gör det, än ett hopplöst mörker där varje människa är utlämnad till enbart sig själv (och andra människors nyckfulla godhet).

fredag 3 december 2010

Att välja rätt själavårdare

"Den som väljer sig själv till själavårdare väljer en idiot"

Tänkvärt citat från en kompis (som ursprungligen hört det i en predikan). Fast jag gör nog det väldigt ofta ändå. Väljer mig själv som själavårdare alltså. Mig själv med hjälp av diverse böcker som tilltalar mig. Som om det skulle göra valet så mycket smartare...

Samtidigt har jag just nu ett exempel i min nära bekantskap som kanske lyssnat lite väl mycket på vad en människa hon känt stort förtroende för tycker och tänker och glömt bort att tänka på vad hon själv egentligen tycker och tänker. Det är inget bättre alternativ det!

torsdag 2 december 2010

Dagen: ”Regelbunden, disciplinerad bön minskar ångest”

Dagen berättar om en konferens som församlingen Arken i Kungsängen, Stockholm har haft för kristen vårdpersonal på temat "Vårda hela människan". Nu vet jag inte hur representativ och heltäckande artikeln är, men de väljer att lyfta fram ett citat redan i rubriken som även jag fastnade för i själva artikeln:

"regelbunden, disciplinerad bön minskar ångest och fysiska stressymptom"

/Psykiatriker Mikaela Blomqvist-Lyytikäinen, överläkare i ungdomspsykiatri

Tycker det är intressant att hon inte bara säger "bön" eller ens "regelbunden bön" utan att hon även lägger till "disciplinerad" också. För det är väl det alla andliga vägledare ständigt försöker lära ut. "Be inte bara när du känner för det". Bön kräver disciplin. Och regelbundenhet. Visst kan spontana böner vara nog så bra, men i längden tror jag nog det krävs både regelbundenhet och disciplin.

Nu är jag varken bäst på regelbundenhet eller disciplin, trots att jag gärna tar hjälp av tidebönerna. Tidebönerna som just är byggda för att underlätta disciplin och regelbundenhet. Men just nu har jag varit väldig dålig tidebedjare sedan ett tag tillbaka. Noll disciplin.

Å andra sidan föder inte för många krav på mig själv inte en starkare tro heller. Det krävs en balansgång. Misslyckandet får inte bli mer än vad det är. Regelbundenhet får inte bli ett tvång som kväver och bakbinder. Ja, alltför hård disciplin kan i sig skapa ångest hos en människa. Spontanitet och lust måste få finnas, både när det gäller livet i stort och - kanske i synnerhet - när det gäller tro.

tisdag 30 november 2010

Har allt?

Börjar du känna av julklappshetsen än? Har du också funderat på vad du ska ge till tant Märta och faster Karin, för att inte tala om lillebrorsan!? Leta inte längre! Damernas dassbok har svaret!

- Vad ger man till den som har allt?
- Antibiotika...

måndag 29 november 2010

ÖP: Invandrarna som bygger Sverige

Klistrar kort och gott in hela Östersundspostens ledare från i lördags 27 november:

Invandrarnas betydelse är underskattad i svensk historia. Det bidrar till att de underskattas i samtidsdebatten och framtidsperspektivet.

Läroböckerna för högstadium och gymnasium missar att ta upp denna viktiga faktor i svensk samhällsutveckling under 1 000 år. Trots att de två ledande läromedelsförlagen också är företag som grundats av två invandrare; Albert Bonnier och C.W.K Gleerup.

Detta och en lång rad andra exempel på hur de ledande verksamheterna och industrierna i vårt land byggts med impulser utifrån, belyser Anders Johnson i sin läsvärda bok ”Garpar, gipskatter och svartskallar – invandrarna som byggde Sverige”.

Det hela är en positiv injektion i den politiska debatten, den som handlar om invandring, arbetskraftsförsörjning och befolkningskris.

Högaktuellt för länet som ständigt brottas med sitt glesbeboddhetshandikapp och där en oönskad misstänksamhet mot det som är nytt och annorlunda i bland tar sig uttryck. Det är dock en villfarelse att Jämtland och Härjedalen är de enda att ha problem med en åldrande befolkning och för få arbetstagare att träda in där det behövs – för att göra jobbet och bygga samhällsekonomin.

Framöver konkurrerar hela Europa om den arbetsföra befolkningen, om initiativtagarna och entreprenörerna. Vad ska få dem att trivas här? Det räcker inte med plats, det måste också finnas hjärterum. Attityderna spelar en avgörande roll.

Därför är Johnsons bok ett mycket välkommet komplement till den svenska historieskrivningen. Den främlingsskeptiska och okunniga uppfattningen om att Sverige tack vare råvaruresurserna och svenskarnas egna initiativ och förträfflighet byggt ett rikt, starkt och tryggt land är en villfarelse det med. Den som argumenterar så bör läsa på, och varför inte börja med nämnda bok.

Det svenska näringslivet eller staten hade nog ­inte varit mycket att hänga i julgranen om det inte vore för den kompetens, de kontakter, det kapital och den kreativitet som invandrade också fört med sig från andra håll i världen under de senaste tusen åren. Tyskarna, vallonerna, holländarna, fransmännen, britterna, judarna, italienarna, norrmännen ...

Listan kan göras riktigt lång. De invandrade har stort bidragit till att ge råvaruresurserna ett värde vilket byggt den välfärd som vi gärna kännetecknar som den typiskt svenska.

Med kunskap om den näringslivshistorien förstår vi varför Sverige i fortsättningen måste förbli öppet, tolerant och internationellt. Invandringsdebatten handlar om historien – men allra mest om framtiden.

Förhoppningsvis får många ta del av berättelsen om invandrarna som byggde Sverige. På måndag finns även chansen att ta del av frågeställningarna på länsbiblioteket där Anders Johnson själv medverkar.

Framöver konkurrerar hela Europa om den arbetsföra befolkningen, om initiativtagarna och entreprenörerna.

Signerat Anna Stjernström

Verkar vara en helt klart spännande bok det där!

söndag 28 november 2010

Glad Första Advent


...och Gott Nytt Kyrkoår! Själv var jag och investerade i en oerhört söt adventsljusstake från Guldfynd (se bild ovan eller deras julkatalog s. 31).

torsdag 25 november 2010

Trasig rosenkrans

Först hade jag bara tänkt att skicka detta på mail direkt till Teija. Tänkte att det kunde vara kul för henne att se vad som hände med hennes gåvor som hon skickat ut. Men sen tänkte jag att det nog ändå var bättre att lägga ut det direkt på bloggen, för att visa att jag lever upp till bloggens vacklande devis...

*****

I december för två år sedan ordnade
Teija en jultävling på bloggen, en tävling som jag lyckades vinna på något höger och vänster...

Priset var en rosenkrans från hennes webbshop (numera nedlagd) och ett helgonarmband. Var armbandet har tagit vägen är jag lite osäker på (sånt händer när jag flyttar), men rosenkransen har jag släpat runt på i min väska. Som någon annan skyddsamulett... *hum, hum*


Nu har dock en länk i kedjan gått av. Mellan sista dekaden och "fästet"(?). Så jag har ett "rosensnöre" istället för en sluten krans. Frågan blir nu om jag ska berömma mig för att jag "alltid" har den med mig, eller om jag ska skämmas för hur dåligt jag behandlar den. Men jag har använt den som stöd i bönen, även om jag långtifrån alltid har bett rosenkransen med den, så värre kunde det ha varit. Den har fyllt sitt syfte.


Nästa fråga blir nu om jag ska laga den, ha kvar den som "snöre" eller om jag ska slänga den (och i så fall om jag ska köpa en ny istället?)...

onsdag 24 november 2010

Nederstigen till dödsriket


När det gäller ekumenik och kristen enhet så håller jag gärna fram trosbekännelsen - främst den niceanska, men även den apostoliska - som "minsta gemensamma nämnare". Jag tycker personligen att det är en väldigt vettig avgränsning. Ja, nästintill den enda vettiga hållningen. Den som säger sitt amen när man har kommit till slutet, ja henne/honom är jag redan överens om de centrala punkterna i kristen tro, hur kan vi då låta perifera frågor hindra oss att ha gemenskap med varandra?!

Trosbekännelsen är förvisso långtifrån oomstridd. Den är formulerad i en historisk kontext, dvs hade den skrivits idag hade det kanske varit andra formuleringar som fastställts, det är jag medveten om. Och på senare år har t.ex.
KG Hammar orsakat stora rubriker i kristen press genom att tvivla på jungfrufödseln. Och på sätt och vis kan jag hålla med honom genom att vilja ifrågasätta vissa rader ibland.

Ett annat exempel är raden i
den apostoliska trosbekännelsen som lyder: "nederstigen till dödsriket", och som helt saknas i den niceanska. Vill jag vara drastisk så kan jag nästan gå så långt som till att jag stör mig på den. Jag har inga problem med att tro på vare sig korsfästelsen eller uppståndelsen (även om jag inte påstår att jag tillfullo förstår konsekvenserna), men detta med ett dödsrike där människor är medvetna... Nej, för mig är det något som inte klingar rätt. Det eviga livet är en gåva från Gud till de som tror. Hur kan det då finnas ett dödsrike (och sen även ett evigt liv i helvetet för de fördömda)? Jag får inte det att gå ihop! Men ändå, samtidigt... Ja, samtidigt tyder många texter i Bibeln på att det finns ett dödsrike. Ett medvetande efter döden. Nej, jag begriper inte detta!

Men ändå... Att välja ut vad jag ska tro på och inte blir ju inte heller rätt. Och vad är det för mening med att lyfta fram trosbekännelsen som "minsta gemensamma nämnare" om jag inte själv säger mitt "Amen" till den? Då är ju inte heller jag med på tåget. Inte heller jag är kristen. Och att ursäkta mig med att "ja, men det står ju bara i den apostoliska trosbekännelsen, inte i den niceanska, alltså är det inte lika viktigt" är bara självbedrägeri. Ett försök att plocka russinen ur kakan. Inte ett dugg bättre än Jehovas Vittnen som inte tror på en Treenig Gud eller KG Hammar som inte tror på jungfrufödseln...

Herre jag vill tro, hjälp min otro!

tisdag 23 november 2010

500 inlägg


500 inlägg. Bloggen firar idag så många inlägg. Det är ganska imponerande om jag får säga det själv. 500 inlägg! På 2 år och 7,5 månader. Wow!

500 inlägg. Det trodde jag nog inte helt ärligt när jag började blogga. Även om jag på sätt och vis egentligen borde ha gjort det i och med att jag ändå satsade långsiktigt. Jag övergick från att skriva dagbok med massor av den här typen av funderingar för mig själv till att blogga för mig själv i dialog med dig.
En förhoppning om att dialogen skulle föra mig framåt istället för att bara gå runt, runt i mina egna tankar hela tiden.

500 inlägg. Det har varit perioder av inspiration och perioder av nedgång, det har varit perioder när jag bloggat i det närmaste dagligen och andra perioder när jag inte har haft tid att varken blogga så ofta som jag velat eller hunnit svara på alla kommentarer jag har fått. Jag har fått nya läsare och lärt känna nya människor. Andra har säkert både kommit och försvunnit. Sånt är internets villkor.

500 inlägg. Intresset är flyktigt. Ofta dyker det upp något intressantare eller någon mer välformulerad. Mina tankar idag är gårdagens tankar för någon annan. Mina frågor är fullständigt irrelevanta för den som brinner för något annat. Min bloggblandning blir en rörig sörja för en tredje. Ja, alla varianter finns säkert. Jag bryr mig inte så mycket. Jag är själv likadan mot andra bloggare. Mot andra internetsidor. Man kan inte hänga med och vara uppdaterad överallt jämnt och ständigt! Att sålla och prioritera är en del av internets villkor som sagt var.


500 inlägg. Har de tillfört något till internet? Säkerligen inte. Som Leonardo DaVinci(?) sa: "Det föds en ny tanke vart 300-ade år". Mina tankar, mina reflektioner, mina frågor är inte nya för mänskligheten. Men de är mina. Och för mig har bloggen betytt mycket. För via bloggen har jag lärt känna alla er via kommentarer och era bloggar. Och det har fått mig att växa och tänka nya tankar.


500 inlägg... Nå, vad säger ni: Ska jag satsa på ytterligare 500 inlägg? Eller är det dags att låta intresset vandra vidare till någon nyare, någon intressantare läsning...?


Vänligen

Johanna G.


*****

PS. Jag är lite nyfiken: Vilket av alla dessa inlägg har ni tyckt varit bäst? Roligast? Gett störst avtryck i ert eget liv? Eller på något annat sätt berört er på något särskilt sätt? DS.

måndag 22 november 2010

Herregud & co: Den helige Andens väg

Till alla mina katolska läsare skickar jag denna blogpost som trillade in i min bloggläsare häromdagen och som fick mig att tänka på er när jag såg och läste den:

*****



Var hittar man den helige Andens väg om inte i Vatikanen? Undrar om det är i dubbel bemärkelse...?
*****

Länken till ursprungligt blogginlägg här.

söndag 21 november 2010

SR: Därför är mörk choklad bra


Vem har sagt att alla nyheter är dåliga och inga nyheter är bra nyheter? De borde läsa denna nyhet från Sveriges Radios Eko från den 10 november om varför mörk choklad är bra. Ett litet tips så här i novembermörkret. Annars fungerar säkert skidåkning (snön gör novembermörkret mycket ljusare) också bra. Eller både och för all del! Kost och motion ni vet.

tisdag 16 november 2010

60 % av dagen

Tittade på "Fråga Doktorn" igår på TV. Där diskuterade de någon undersökning(?) som visade att majoriteten(?) av svenskarna satt ner mer än 60 % av dagen. Vi sitter på jobbet, vi sitter vid dator, vi sitter i TV-soffan, vi sitter...

Att sitta stilla så mycket ger dålig cirkulation i kroppen. Och allt detta sittande är minst lika skyldigt till diabetes, högt blodtryck, med mera som dålig kost och bristfällig motion. Ja, det är så pass illa att allt detta sittande i det närmaste kan omintetgöra gympass, löprundor, simhallsbesök, osv.


Jag vet inte vad jag ska bli mest förskräckt över: 1) Att vi som folk sitter stilla så mycket, 2) att sittandet är så pass förknippat med ohälsa som det tycks vara, eller 3) att det känns som en stor risk att jag nog sitter ner mer än 60 % av min vakna tid, trots att jag tycker att jag har ett arbete som innebär att jag står upp stor del av tiden...

fredag 12 november 2010

Jesus är jämte

Carl-Erik Sahlberg, präst i Sankta Clara Kyrka i Stockholm, var inbjuden till EFS i Jämtland och Härjedalens Allahelgonamöte i Östersund förra helgen. Och då Carl-Erik själv är jämte (om än att han reserverade sig mot uttrycket surjämte), född och uppvuxen i Jämtland-Härjedalen så berättade han en liten anekdot från en annan gång han hade varit ute och rest och presenterat sig som jämte, varefter en man hade kommit fram efteråt och sagt att "Jesus är också jämte".

Något förbryllad hade då Carl-Erik undrat hur mannen menade. Även om han inte skulle påstå att han kunde allt i hela bibeln utan och innan, så var han ändå inne på sin åttonde bibel och ansåg sig ha hyfsat bra koll på vad som stod där. Och aldrig hade han läst att Jesus var jämte!


"Jo" svarade mannen "Jesus är jämte mig och jämte dig"...


*****

Du kan lyssna på predikan
här.
Wikipedia skriver mer om Carl-Erik Sahlberg
här.

torsdag 11 november 2010

Dagen: Steg mot enhet

Dagens reportage från Pilgrims Höstmöte på Bjärka-Säby har av tidningen fått rubriken "Höstmötet vill vara lite festivalliknande". Enligt mig hade det vunnit alla gånger på att utnyttja "Steg mot enhet" (som nu bara används som "kapitelrubrik" - eller vad det kan tänkas heta på tidningsspråk - en bit ner i artikeln). Men låt inte en knäpp rubriksättning avskräcka er från att läsa. "Kyrkan är inte trång, den har en enorm rymd" som Joel Halldorf säger!

onsdag 10 november 2010

Kepsfrågan och själavårdsfrågan

Snor en själavårdsfråga från Dag Sandahls blogg:
Utan allt det yttre, attributen, vem är du och vad menar Gud med ditt liv?
Fast läser man texten i inlägget (se länk) så är det lätt att uppfatta det som om det är själva kepsfrågan. Frågan om de yttre attributen. Men kepsfrågan är en annan. Det är den "klassiska" frågan om man ska få ha keps i kyrkorummet. Men kepsfrågan kopplar till den. Dag skriver:

[...] tycker sig märka en bristande känsla för platsens värdighet. Ligger problemet här? En kyrka som tappar bort respekten för heligheten. Personliga projekt som ingenting annat är än uppblåst egoism och ovilja att stiga in i en gemenskap.

[...]

De personliga projekten håller inte. Kristen tro är trots allt inte ett personligt projekt utan personer i gemenskap. Den gemenskapen är en gemenskap med apostlar, helgon och martyrer och befriar oss genom sin storslagenhet - diakron och diaspatial - från samtidens tyranni. Vi slipper ha kepsen på. Vi slipper vara personligt osäkra, så osäkra att vi måste utstoffera oss med keps i kyrkorummet. Där får vi i stället pröva att vara vad vi är inför Guds ansikte - naket, reservationslöst.
Och så blir då kepsfrågan till en fråga om personligt ansvar - från alla parter! - och detaljstyrningens vara eller ickevara. En själavårdsfråga. Vad vill Gud med mitt liv och vem är jag bakom alla yttre attribut.

Fast om man nu är så villig att "berömma oss av helgonen" varför är vi inte lika snabba att nämna baksidan av samma mynt, att vi "lider av synderna och syndarna? Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift". Sagt av Anders Piltz OP (citerad av Annorzzz på Ave Maris Stella).

tisdag 9 november 2010

Stolthet och arrogans

Till och från kan jag reta upp mig rejält på andra bloggare. Inte så mycket på vad de skriver, utan på hur de skriver det. Eller ja, ibland blir jag uppretad och slutar följa bloggen (i alla fall om det händer tillräckligt ofta så att det slår ut det "braiga" med bloggen), men oftare blir jag mer ledsen och bedrövad. (Gör jag också er ledsna och bedrövad ibland?). Att vi inte ser vad vi gör mot varandra! (Förlåt!). Skillnaden kan vara så hårfin mellan stolthet och arrogans.

Det som en person skriver med stolthet över den egna traditionen, utifrån en djup frid med den egna kyrkosamfundet trots brister och mänsklig dubbelhet, kan bli något av de vackraste vittnesbörden om kristen tro på nätet, det kan hos den arroganta bli till något ful och skamligt Något som väcker obehag, något jag bestämt vill ta avstånd ifrån.

Det som en skriver om en annan kyrka med sorg och bedrövelse, blir hos någon annan till skadeglädje och andas "titta här hur dåliga och vilsegångna ni är" och "hur förträffligt rättfärdig min egen kyrka är". Ibland skriver de det till och med rakt ut, men ofta framförs det inlindat bakom masker av "bedrövelse".

Men jag vet inte. Kanske är det jag som överreagerar. Tolkar in saker som den andra aldrig menade. Och så vacklar jag fram och tillbaka mellan att vilja tro gott om folk, för att i nästa stund döma dem som arroganta, självgoda och allmänt osympatiska, och så tillbaka till att ursäkta dåligt beteende med att "kanske var det inte så hon/han menade egentligen"...

torsdag 4 november 2010

Ordlek

Lat: "Dominus vobiscum" = Herren vare med er
Tyska: "Dominus wo bist Du" = Herre, var är du?

Sv: Varde ljus!
Sv: Var det ljus?

söndag 31 oktober 2010

Blogg utan punkt...: Syndaprioritering inom kyrkan

Länkar bara vidare till ett inlägg av Samuel Varg Thunberg väl värt att läsa. Kunde inte ha sagt det bättre själv!

http://www.trolleritider.se/blogg/2010/10/08/syndaprioritering-inom-kyrkan/

Vad väntar du på? Klicka på länken och läs själva.

torsdag 28 oktober 2010

Är Kyrkan Anden?

Och på den heliga Ande
En helig allmännerlig kyrka

Trosbekännelsens ord förbryllar mig. Medan första och andra artikeln i trosbekännelsen behandlar Gud Fader och Jesus Kristus så är det som om den Heliga Ande bara får en rad och mer energi läggs på bekännelsen till Kyrkan. Som om trosbekännelsen snarare har fyra artiklar än tre. Som om Gud vore "fyraenig" snarare än treenig.

De heligas samfund
Syndernas förlåtelse
De dödas uppståndelse
Och ett evigt liv

Eller är det verkligen så givet att vi "lämnar" den Heliga Ande bara för att vi pratar om - bekänner - kyrkan och de heligas samfund? Fortsättning om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och evigt liv är ju absolut något som enbart Gud kan ge oss. Något som den Helige Ande förmedlar till oss. I oss.

Så kanske är det snarare mitt protestantiska tankemönster som säger att Kyrkan inte kan ett uttryck för Anden än tvärt om? För om Kyrkan är det främsta uttrycket för den Helige Ande så ligger vår splittrade kyrkosyn riktigt illa till. "De heligas samfund" går ju jättebra att se som en andlig kyrka, en "mänsklig" gemenskap snarare än byråkratiska, organisatoriska detaljer.

onsdag 27 oktober 2010

Självgoda bloggare

För över två år sedan - i september 2008 - gjorde Emanuel på sin Dagenblogg en efterlysning om tips på våra bästa kristna bloggar. Jag skrev en kommentar där jag tipsade om några jag tyckte var värda lite extra uppmärksamhet och satte inlägget på bevakning för att se vad det skulle dyka upp för tips. En del spännande tips ramlade in, men sen allteftersom tiden gick glömdes inlägget bort. Precis som det brukar vara. Eller kanske borde vara.

Under årens lopp har det ibland plingat till med några fler tips därifrån. Nu senast i förrgår. Men från att i början ha varit tips om bloggar man följer, så har de senaste tipsen varit på "jag tipsar om min egen blogg för att jag tycker att den är så bra!"-nivå. Jag har förvisso inget emot att man är stolt över sin egen blogg, men om man tycker att sin egen blogg är den absolut bästa kristna blogg man kan tipsa om så blir jag lite förbryllad. Lite besviken. Nästan ledsen. Om det bästa med bloggosfären är det jag själv kan producera så skulle jag ju lika gärna kunna återgå till att skriva dagbok bara för mig själv. För syftet med en blogg så som jag ser det är ju att bjuda in till ett samtal, att få ta del av andras tankar och berikas av dem, och om de bästa tankarna då är mina egna så blir det ett väldigt märkligt samtal. Än märkligare blir det om den ena parten - till exempel jag - försöker lyssna in och förstå den andra parten, men den andra parten mest är där för att sprida sina egna tankar och förhärliga sig själv. Ojämnvikt. Självgodhet.

Och en dialog med en självgod människa är ingen dialog värd namnet! Eller...? Vad tycker ni?

söndag 24 oktober 2010

Rögle kloster: Julbrev 2009


Saxar ett citat ur Rögle klosters julbrev från 2009:

Någon sa "Hur kan det komma sig att Gud är överallt och vi alltid är någon annanstans?" /Syster Marie-Nicole

söndag 17 oktober 2010

Storstadsbarometern: Unga prioriterar tryggt vardagsliv framöver

Fick tips av en annan bloggare om Storstadsbarometerns trendspaning ger för slutsatser om vad folk kommer välja och prioritera i framtiden. Precis som med gårdagens tips känns det rätt härligt att tänka sig att framtidssamhället kommer att sänka tempot och tänka lite mer kollektivt, lite mer grönt, lite lantigare, lite närmare, lite mer lagom och prioritera att trivas mer än 90-talets ego- och shoppinghets.

Bilden är från Storstadsbaromenterns blogg.

lördag 16 oktober 2010

Underbara Clara: En liten stund att vara med mig själv

Underbara Clara skriver om en liten stund att vara med sig själv. Och hon beskriver det så härligt! Inte bara att vara ensam med sig själv i brist på sällskap, utan just att ta vara på stunden. Detta är något jag skulle vilja unna alla människor. Kanske inte just klockan fem på morgonen - även om jag själv kan tycka det är helt underbart att vara uppe i ottan ibland (men bara ibland!) - men nångång varje dag. Eller åtminstone varje vecka.

Så unna dig i dag en liten stund med dig själv. Och sedan en liten stund med Jesus.


Bilden är från Underbara Claras ovan nämnda (och länkade) inlägg.

*****

Psalm 207:

En liten stund med Jesus
Text: Anne Louise Ashley-Greenstreet, Lina Sandell-Berg
Musik: Oscar Ahnfeld


1.
En liten stund med Jesus,
o, vad den jämnar allt
och ger hela livet
en ny och ljus gestalt.
När jag är trött av vägen
och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus
och allt förändrar sig.

2.
En liten stund med Jesus,
och hjärtats oro flyr
och blicken vänder åter
från jordens små bestyr
till livets verkligheter,
de ting som ej förgås,
när himlarna och jorden
av sin förvandling nås.

3.
En liten stund med Jesus,
vad kraft den har med sig,
vad lust den ger att vandra
på Herrens viljas stig,
vad mod den ger att leva
och lida för hans namn
i ljuvlig försmak redan
av vila i hans famn!

4.
Så giv mig, käre Herre,
ja, giv mig ofta då
en liten stund med Jesus
i själens tysta vrå!
Mitt hjärtas djupa längtan
är denna enda blott:
en evighet med Jesus
och allt, ja, allt är gott!

söndag 10 oktober 2010

Nobelpriskemi

Förra året uppmärksammade jag nobelpriset i medicin och fysiologi på grund av att det tilldelades den upptäckt som jag försökt skriva mitt specialarbete i gymnasiet om. I år vill jag uppmärksamma nobelpriset i kemi lite extra för det ges till en typ av reaktion som jag har använt mig av inte minst under mitt examensarbete på apotekarprogrammet.



Jag gjorde ett laborativt examensarbete där jag tog fram ett antal olika potentiella läkemedelskandidater mot hepatit C-viruset. Ett steg i mitt exjobb var en "Suzuki-Miyaura-reaktion", namngiven efter årets pristagare Akira Suzuki samt Norio Miyaura, enligt den generella reaktionsmekanismen ovan, där:


R, R' = "Resten av molekylen"

X = Halogen, i mitt fall en bromid

Pd = Palladium (grundämne)

L, Y = Ligand, dvs en typ av hjälpgrupp

B = Bor (grundämne)


Tycker ni det verkar vara avancerat? Nej, egentligen inte. Inte för mig som bara behöver tillämpa deras forskning i alla fall. Det jag gjorde var att "pytsa i" de två molekylerna (R-X och R'-BY2) som jag ville binda ihop (R-R'), pytsa i lagom mängd Palladium (PdL2) och lite bas för att få fart på reaktionen och sen köra allt i en mikrovågsugn (som ser lite annorlunda ut än den man värmer maten i, men som fungerar på samma sätt i princip) 15 min, och vips så var det färdigt! Härligt! Storslagen kemi behöver inte vara mer avancerad än så att använda - och det är en av orsakerna till att det är så storslaget!

lördag 9 oktober 2010

Religionsdialog: Biskop Antje besöker

Vill bara dela med mig av några citat från biskop Antje Jackelén som Helene Sturefelt publicerade på sin blogg för ett tag sedan om vad kyrkan kan vara och betyda för människor. Somliga kanske kommer att klaga på att det skulle kunna ha sagts av vem som helst, att det inte nämner vare sig Gud Fader, Jesus Kristus eller den Heliga Ande vid namn (bortsett från introduktionen till det andra citatet), eller något annat religiöst. Och visst kan kritiken kanske vara berättigad, men i samband med så här lösryckta citat är det svårt att avgöra. För den som vill läsa mer om själva samtalet och tankar kring visionen rekommenderas att läsa det länkade inlägget ovan.

Bottna i nåden, skapa i världen.

Och tre meningar som tar sats i treenigheten. Först Anden ("jag tror det är bättre att starta där än i Skapelsen, man fastnar lätt i teorier"), sedan Sonen och tillslut Fadern:
- Inspirera lärande och samlas kring hoppet, ...
- ... med dopet som grund...
- ... för att möta livets och världens utmaningar!

För ärligt talat, jag tycker det är en väldigt fin vision om vad kyrkan kan betyda för enskilda och grupper av människor. Men somliga har ju utnämnt mig till relativist också...

fredag 8 oktober 2010

Som en frestelse


Att använda snooze-knappen på väckarklockan är som att falla för en frestelse.
  1. Det verkar väldigt underbart - precis vad jag behöver! - för stunden...
  2. ...men ger ingen varaktig tillfredsställelse i längden.
  3. Båda tyder på dålig självdiciplin...
  4. ...åtminstone sett utifrån (dvs av en som inte kämpar med samma problem)!
  5. Och halva dagen går åt att göra ingenting...
  6. ...så att jag orkar sitta uppe långt in på natten och göra ingenting då heller...
  7. ...vilket gör att jag inte orkar gå upp när väckarklockan ringer morgon efter...
  8. ...utan återigen förfaller till snoozandet.
Tack till Mackan som tipsade om cartoonen.

onsdag 6 oktober 2010

Sabbatsåret

Apropå inlägget om frid: De flesta människor tror jag skulle har koll på att det inom judendomen finns ett påbud att fira sabbaten - vilodagen. Kanske inte direkt så att de skulle veta precis vad det innebär, men nog skulle de flesta kunna koppla ihop det med att det är ett av de tio budorden. Men som sagt var vad de sedan lägger in i begreppet och hur det överensstämmer med sanningen kan ju diskuteras. Som jag förstår sabbaten så innebär det kort och gott att avstå från allt arbete man gör till vardags och istället gå i synagogan (eller i kyrkan om man är kristen), fira gudstjänst och studera Guds ord. Att vila den sjunde dagen på grund av att Gud vilade den sjunde dagen vid skapelsen.

Vad jag skulle tro är betydligt mindre känt är uppmaningen att fira sabbatsåret:


3 Mos 25:1-7

Herren talade till Mose på Sinaiberget:

Säg till israeliterna: När ni kommer in i landet som jag ger er, skall landet fira Herrens sabbat. I sex år skall du beså din åker, och i sex år skall du beskära dina vinstockar och bärga skörden. Men det sjunde året skall landet ha en sabbatsvila, en Herrens sabbat. Då skall du inte beså din åker och inte beskära dina vinstockar. Vad som växer upp av spillsäden efter skörden skall du inte skörda, och de druvor som växer på dina obeskurna vinstockar skall du inte plocka. Det skall vara ett år av sabbatsvila för landet. Vad landet självt kan frambringa under denna sabbat skall vara mat åt dig, din slav och slavinna, din daglönare och den som tillfälligt bor hos dig, alla som är hos dig. Din boskap och de vilda djuren i ditt land skall också äta av vad landet kan ge.


Att vart sjunde år låta åkrarna ligga i träda och istället fokusera ett helt år på att studera Bibeln...

Spontant tycker jag att denna tanke är väldigt sympatisk. Delvis för att människor längtar efter vila, men även för att man utvecklas - mognar - tillräckligt mycket under sju år för att ställa andra frågor. Man glömmer alldeles för mycket för att säga att det inte behövs en uppfräshning av kunskaperna efter sju år. Visst, det är idealiskt men antagligen mycket svårt att genomföra i praktiken för de flesta.


Varför tänker jag nu på detta? Jo, nu i höst är det sju år sedan jag slutade bibelskolan på Bjärka. Så skulle jag följa Guds ord så skulle det nu vara dags för mig att ta ett sabbatsår igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite fånigt med de människor som läser bibelskola gång på gång. "Kom igen! Man måste leva livet också, inte bara läsa om det!" Men vad handlar sabbatsåret om, om inte just precis att läsa "bibelskola" gång på gång på gång...


5 Mos 6:4-9

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.
Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.

Men inte lär det bli något sabbatsår för mig inte. Nej, jag blev i våras klar med mina apotekarstudier, så nu ska jag jobba och ha nytta av allt jag har lärt mig. Omsätta teori i praktik. Gud får nog lov vänta ett - eller flera - år till innan jag kan fundera på att ta sabbatsår igen...

tisdag 5 oktober 2010

Gudomlig omsorg eller mänsklig logik?

Det finns många frågor inom religionen som kan föras tillbaka till "Vad är gudomlig omsorg och vad är mänsklig logik som getts religiösa förtecken?". För att ta två konkreta exempel:

Exempel 1:

Att det inom judendomen (och islam) är förbjudet att äta griskött gissar jag är välbekant för de flesta. Orsaken bakom detta är självklart att det står i GT att gris är "orent". Men varför är griskött orent? Är för att grisar är oandligare än fåren? Är det för att grisar är "närmare släkt" med människan än vad kossorna är? Är det för att grisar är allätare medan får och kor är vegetarianer? Eller är det så som den "inomvärldsliga förklaringen" skulle uttrycka det: griskött håller sig sämre än till exempel får- och nötkött. Alltså var det större risk att bli sjuk av att äta griskött innan kyl och frys var uppfunna.


Exempel 2:


En som har ont om pengar ber Gud om hjälp med mat för dagen. Några vänner vet om att hon/han har problem med pengar och köper helt sonika två kassar med mat åt henne/honom. Den kristne tolkar det som Guds omsorg, den sekulariserade ser mänsklig omtanke.


Båda exemplen kan ges en "kristen" och en "sekulär" tolkning. Det är lite som med "
Jesus visar sig i Sollentuna": samma "fläck" kan ges väldigt olika betydelser om man tolkar det med "trons ögon" eller bara ser det "inomvärldsligt".

För mig behöver egentligen inte tolkningarna spelas ut mot varandra. Måste jag välja så skulle jag säga att jag prioriterar den kristna tolkningen, men ser inte den sekulära tolkningen som osann bara för det. Klart att troende människor kan tolka att när griskött blir dåligt gång på gång måste det vara ett tecken från Gud på att det är orent. Jag har hört om många underligare och betydligt mer långsökta tecken som kristna har bett om och tolkat som en fingervisning om Guds vilja i specifika frågor! Och det är klart att Gud kan väcka medlidande hos människor för bröder och systrar i nöd och få dem att agera utifrån det snarare än att skicka eldskrift på väggen varje gång Han vill att vi hjälper varandra. Eller vad säger ni?


"För den som tror så samverkar [alla tolkningar] till det bästa!
"

måndag 4 oktober 2010

Kanelbullens dag

Kanelbullens dag? Är det verkligen något att uppmärksamma? Är det inte bara ett kommersiellt jippo som fötts av marknadskrafterna för att få oss att lägga massor med pengar på att (ärligt talat!) köpa ohälsosamma bullar.

Å andra sidan kan man se det som Hembakningsrådet skriver på den officiella hemsidan:


Dagen instiftades av Hembakningsrådet, för att vi ville fira vårt fyrtioårsjubileum. Syftet var att hylla vår hembakartradition genom att lyfta fram ett traditionellt och älskat bakverk. Och att skapa en tradition som alla kan delta i.

Nu finns det förvisso också kommersiella krafter (Nordic Sugar, en sockerproducent) bakom hembakningsrådet enligt wikipedia, men å andra sidan - vad finns det inte kommersiella krafter bakom i dessa dagar?

Oavsett kommersiella krafter eller ej så är kanelbullar gott! Men får jag välja själv så äter jag hellre hembakta istället för färdiga från affären. Tyvärr blir det nog bara köpebullar för mig i dag. Om jag inte orkar göra en insats efter jobbet förstås...

söndag 3 oktober 2010

En fridsknarkares bekännelse

Vad söker jag inom kristendomen? Vad finner jag?

Den första frågan är lättare att besvara än den andra, även om svaret inte blir fullständigt. Jag söker frid. Många blir religiösa i sökande av svar på "livets stora frågor". I jakten på "meningen med livet". Jag har aldrig bekymrat mig så mycket om sådant. Kanske är jag sekulariserad, men i någon mån tror jag även att det religiösa livet har den mening som vi ger det. Den mening som skapas av att vi lär oss av våra erfarenheter och därmed kan hjälpa andra i liknande situationer. Allt som sker är inte förutbestämt. Allt är inte något blint, tomt öde. Ett kristet liv kan vara gott, men kan också innebära lidande, precis som det kan gå hedningen och ateisten både gott och ont här i livet. Vad som utgör ett gott kristet liv ligger för mig mer i svaret på frågan "Vad gör jag med det jag har fått", än jagande efter gudsbevis och bönesvar.


Även den andra frågan kan jag besvara med "frid", även om det svaret blir än mer ofullständigt. Jag finner frid i bönen och i tron många gånger. Få saker kan sänka puls och stress så snabbt och effektivt som "Fader vår/Vår Fader", "Bara i Dig, min Gud" eller (ur completorium) "I frid vill jag lägga mig ner".


Men är inte allt detta bara en "religiösare" variant av "dra tre djupa andetag" som rekommenderas i så många stresshanteringskurser? Absolut! Men finns det något ont i det? Människor långt före mig har sökt tröst och styrka i ritualer, så varför inte söka frid i en religiös ritual? Är det något fel med det? Felet - det som man kan (och bör?) argumentera mot - är att jag i så fall finner friden i själva ritualen som sådan, inte i Gud, inte i tron. Men ska jag då sluta be när jag är stressad eller orolig bara för att jag inte ska finna frid i själva ritualen? Men då känns det ju absolut som om jag försöker finna frid i mig själv snarare än hos Jesus överhuvudtaget, så det blir det ju inget bättre av!


Eller ska jag sluta söka friden för egen räkning? Passivt acceptera vad än livet serverar mig? Ta emot var dag och stund ur Guds hand? Kanske skulle det kunna ses som ett tecken på en mognare tro, en tro som söker andras väl mer än mitt, en tro som söker omvändelse mer än känslor, men samtidigt så skulle jag känna det som att förpassa Gud till något avlägset väsen som varken kan eller vill påverka vår vardag. Å andra sidan, läs till exempel
Teija som återberättar en liknelse av Lilla Therese om ett barn som försöker ta sig upp för en trappa.

Friden kanske inte är målet för min tro. Men det är en väldigt trevlig konsekvens!


Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. /St Augustinus

lördag 2 oktober 2010

Tips: Andens folk av Peter Halldorf

Kan inte låta bli att tipsa om ett tips jag själv sprang på hos Markus Wallgren häromdagen: Ladda helt gratis - och helt lagligt - hem Peter Halldorfs bok "Andens folk" som ljudbok (och det är Peter själv som läser) med flera böcker och skrifter från Stiftelsen Bibelskolan.com!

Om du som jag har svårt att lyssna koncentrerat på ljudböcker utan att bli rastlös så har jag upptäckt att det fungerar alldeles förträffligt att roa sig med under långa buss- och tågresor. Eller medan man stickar. Men försök inte göra det medan du diskar - som somliga försöker påstå går så bra - halva boken försvinner bort i vattensuset och porslinskrammel!

fredag 1 oktober 2010

Psalm: Jag vill ge Dig, o Herre, min lovsång

Svenska Psalmboken 702/Sånger och psalmer 336

1.
Jag vill ge Dig o Herre min lovsång,
jag vill tacka med skönaste ord,
för Din kärlek och nåd som är gränslös,
jag vill tacka för allt gott Du gjort.

Ref:
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig,
där var ton skall en hyllning till Dig bära,
och i dagar av glädje och dagar av sorg,
vill jag leva var dag till Din ära.

2.
Ingen annan är värd att besjungas,
endast Du Herre äger min sång,
och i himmelens gyllene salar,
skall jag prisa Dig evighet lång.

Ref:
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig,
där var ton skall en hyllning till Dig bära,
och i dagar av glädje och dagar av sorg,
vill jag leva var dag till Din ära.

3.
Och om sången nån gång skulle tystna,
eller störas av oro och strid,
Herre öppna på nytt mina ögon,
så jag ser att hos Dig är min frid.

Ref:
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig,
där var ton skall en hyllning till Dig bära,
och i dagar av glädje och dagar av sorg,
vill jag leva var dag till Din ära.

torsdag 30 september 2010

Antalet protestantiska kyrkor och katolikers arrogans

Ibland när jag läser katolska bloggar eller diskuterar med katoliker så dyker argumentet upp att "det bara kan finnas en enda Kristi Kyrka grundad av Kristus själv" och att "Kristus grundade inte 30 000 olika kyrkosamfund, med alla tänkbara och otänkbara läror och livsformer" (ett exempel ur mängden finns här).

Just den där siffran med 30 000 olika protestantiska kyrkosamfund tycker jag alltid är lika fascinerande. Varifrån har de fått den? Hur har de räknat då? Ja, även om man till exempel räknar alla länders olika baptistkyrkor, som gemensamt samarbetar i World Baptist Alliance, var för sig, så känns det som en helt sanslös siffra.


Ja, för att få ihop 30 000 olika kyrkor och samfund så måste det röra sig om minst 100 olika samfund per land*! I snitt! I hela världen! Och med tanke på att många länder inte tillåter fri religion eller fria kyrkor, så måste alltså somliga andra länder stå för betydligt fler än 100 samfund med den matematiken.


För att få lite perspektiv på 100 samfund per land så kan man jämföra med att
Sveriges Kristna Råd har 27 medlemmar och en observatör - och den största gruppen där är alla de ortodoxa kyrkorna (14 st), inte protestanterna!! Okej, Sverige är ett väldigt litet land kanske inte är så jämförbart i detta läge och visst kan det finnas samfund som inte är medlemmar eller observatörer i SKR, men jag tvivlar på att vi ens skulle komma upp i 50 olika samfund, än mindre 50 olika protestantiska samfund.

Så nu vill jag gärna ha besked - varifrån kommer siffran på 30 000 olika protestantiska
samfund?!

*= baserat på att det finns knappt 300 länder i världen

*****

Uppdatering:
Som Tubbo konstaterade i en kommentar: 30 000 samfund / 300 länder = 100 samfund/land, inte 1 000 som jag råkade skriva först, och med den tio-potens-justeringen så låter 30 000 protestantiska samfund i hela världen faktiskt betydligt mer rimligt. Mitt räknefel! Ber om ursäkt.

onsdag 29 september 2010

Kyrkans Tidning: Jesus visar sig i Sollentuna

En kul nyhet (som förvisso har någon vecka på nacken nu) från Kyrkans Tidning hittade jag via en kompis länk på facebook: Jesus visar sig i Sollentuna! Gott så! Jesus behöver synas mer. Eller är det trons ögon som ser Honom när icke-troende bara ser en fläck??

tisdag 28 september 2010

Statistik

Blogger skapade i början av sommaren en statistik-funktion direkt i bloggarna. Eller ja, på bloggarens privata sidor. Innan har google analytics varit ett separat google-verktyg som gått att koppla till bloggen om man velat (och jag har förstått saken rätt).

Så nu kan den sysslolösa och/eller statistik-nörden sitta och följa hur många träffar som man får på sin blogg timme för timme, dag för dag och månad för månad. Vilka inlägg som drar folk och varifrån läsarna kommer. Och så vidare.


Jag är helt fascinerad!


Ett exempel: Det som verkligen har förvånat mig är att de två inlägg som drar absolut flest träffar till min blogg - i alla kategorier - är båda från september 2008: "
Bibelläsning skapar ångest?" och "Drakar". Vet inte om jag ska känna uppgivenhet att inget av det jag skrivit senare skapar större intresse än så. Eller om det beror på att det är bäst bilder till dem helt enkelt och att det är det som drar.

Det roliga i sammanhanget är att bilden jag använde till bibelläsning-inlägget är att det inte är en bild på en bibel egentligen, utan bara på en-bok-vilken-som-helst. Det mindre roliga är väl i så fall att båda bilderna är sådana som jag har själv sökt upp på nätet och använt i bloggen utan att publicera något om ursprung och upphovsman. Varken första eller sista gången jag har gjort så förvisso, men känns lite mer pinsamt när jag vet att de skapar massor med trafik hit...

måndag 27 september 2010

Endast tillsammans

Ef 3:14-21 (min fetmarkering):

Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.


Ja, endast tillsammans med alla kristna från alla samfund förmår vi fatta bredden och längden och höjden och djupet av vår tro. Endast tillsammans kan vi lära känna Kristi kärlek. Endast tillsammans kan vi uppfyllas av Guds fullhet...

söndag 26 september 2010

Psalm: Bara i Dig, min Gud

Att den första aktiva perioden inom kyrkan präglar en människas trosutveckling lär nog inte speciellt många förneka. Frågan blir nu vad denna sång säger om min Gudsbild...

Bara i Dig
text och musik: Bengt Johansson
baserad på Ps 62:6-8


Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud

Från Honom kommer mitt hopp
Bara Han är min klippa
Min styrka och min borg
Jag skall inte vackla

Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud

lördag 25 september 2010

Gemensam bön


Återvänder lite till ämnet "vad är katolskt" en kort stund. För jag tror ingen tänker bestrida ens för en enda sekund att bilden ovan är väldigt katolsk. Eller ja, åtminstone inte bestrida att rosenkransbönen är ett väldigt katolskt fenomen. Men jag gillar den ändå. Bilden alltså. Den visar som få andra bilder på detta med gemensam bön.

Här på bloggen har jag flera gånger publicerat bilder som jag tycker väcker bön. Vackra och meditativa bilder. Men när jag söker efter bilder av bön, av bedjande människor, så tycker jag att väldigt få bilder visar upp vad jag söker. Antingen så blir de "opersonliga" genom att enbart visa något ljus och ev en bibel. Eller så blir bilderna antingen oengagerade eller överdrivet pretentiösa (åtminstone för den som inte var med och kan historien kring bilden). Eller så "hänger de ut människor" på ett sätt jag inte är bekväm med när det gäller att "låna" bilder till bloggen.


Men sist jag var ute och letade efter just en bild av bön så hittade jag bilden ovan. Tyvärr så passade den inte särskilt bra till just det inlägget jag skrev då, men då jag gillade bilden skarpt så sparade jag länken i "arkivet för opublicerade blogginlägg". Inte för att jag visste vilken, när eller ens om jag skulle få användning för den. Men det kan ju vara bra att ha!


Fast ju mer jag har tänkt på det nu när jag nu har gått igenom och rensat lite i ovan nämnda "arkiv" så har jag insett att sannolikheten att jag kommer att skriva ett inlägg som matchar bilden är inte så stor. Rosenkransbönen ingår liksom inte i den frikyrkligt protestantiska bönetraditionen. Jag känner mig ibland förvisso kanske ganska katolsk i vissa frågor för att vara protestant, men när jag umgås med mina katolska vänner så inser jag hur protestantisk jag ändock är i grund och botten. Så nu fick det bli ett foto-inlägg istället. Hoppas ni gillar bilden lika mycket som jag gjorde!

fredag 24 september 2010

SVD: Mengele odlade tvillingar i Brasilien

Varvar de mer kyrkliga inläggen med en nyhet som Svenska Dagbladet publicerade för ett tag sedan: Naziläkaren Josef Mengele (kallad Dödsängeln från koncentrationslägren) odlade blonda, blåögda tvillingar i Candido Godoi, Brasilien på 60- och 70-talen. Är detta vetenskap eller är det snarare en konspirationsteori? Är det möjligt? Är det sannolikt? Är det troligt? Och varför fortsätter kvinnorna fortfarande att föda tvillingar trots all den tid som har gått sen dess?

Och är det väldigt omoraliskt av mig att tycka att den här typen av nyheter är väldigt underhållande?

torsdag 23 september 2010

Ps 92

En psalm, en sång för sabbatsdagen

Det är gott att tacka Herren
och att lovsjunga ditt namn, du den Högste
att var morgon förkunna din nåd
och var natt din trofasthet
till toner av tiosträngad harpa
till lyrans klang.
Dina gärningar, Herre, ger mig glädje,
jag jublar över vad du har gjort.
Herre, vilken storhet i ditt verk,
vilket djup i dina planer!
Den enfaldige kan inte förstå det,
en dåre fattar inte detta:
om än de gudlösa växer som gräs
och ogärningsmännen blomstrar,
skall de ändå förgöras för alltid.
Men du, Herre, är upphöjd i evighet.
Ja, dina fiender, Herre,
dina fiender skall gå under
och ogärningsmännen skingras.
Du gör mig lik vildoxen med lyfta horn,
du svalkar mig med uppfriskande olja.
Jag får se hur mina fiender går under,
höra hur de onda angriparna förgås.
De rättfärdiga grönskar som palmer,
växer höga som cedrar på Libanon.
De är planterade i Herrens hus
och grönskar på vår Guds förgårdar.
Ännu i hög ålder skjuter de skott,
de är fulla av sav och kraft
och vittnar om att Herren är rättvis,
min klippa - i honom finns ingen orätt.

onsdag 22 september 2010

Höstdesign

Jag vet att somliga av er redan har sett (och kommenterat) att jag - för första gången sen jag startade upp bloggen för 2,5 år sedan - har gjort en större förändring av bloggdesignen. Innan har jag lagt in några extra sidelement och så lade jag in en header-bild någon gång, men i grund och botten har det hela tiden varit samma design, samma bakgrund och samma färger.

Detta att byta design är något jag har funderat på att göra ett tag nu, men det har liksom inte blivit av innan. Delvis för att valmöjligheterna har varit för stora - det finns ju massor med mallar hos blogger att välja på! Nu blev det en ganska höstlig design tillslut, vilket kanske antyder att jag borde göra om den igen till i vinter. Får se om jag orkar.
Just nu är jag dock riktigt nöjd med höstdesignen!

Men jag är även nyfiken på vad ni andra
tycker! Snyggare, fulare? Bättre, sämre? Läsliga färger eller skär de sig? Något som blev extra bra? Något jag har missat att tänka på?

*****

Och ja: Är någon bra på koder och gadgetar? Min "senaste kommentar"-gadget verkar inte vilja vara med längre. Någon som har någon annan som fungerar som jag kan kopiera in eller som har en teori varför min har lagt av? Den fungerade alldeles utmärkt från början, och utan att jag gjorde något så slutade den helt plötsligt att fungera för ett tag sedan... Märkligt!