Bokrecension: Harry Potter and the Deathly Hallows

"Harry Potter and the Deathly Hallows " av J.K. Rowling (Bloomsbury, 2007) är 607 sidor lång, fördelat på 36 kapitel och en epilog. Boken är den sjunde och sista delen i Harry Potter-serien. Den svenska översättningen heter "Harry Potter och Dödsrelikerna".

Efter sex år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom så förändras nu allt för Harry Potter och hans vänner. Dubledore är död, Voldemort och dödsätarna har tillslut tagit över både trollkarlsministeriet och Hogwarts, Harry själv har blivit myndig i och med att han har fyllt 17 och det här året tänker han inte återvända till skolan! Istället tänker han uppfylla det uppdrag han fick av Dumbledore i sjätte boken - att hitta och förstöra Voldemorts Horrokruxer - i ett desperat försöka att hindra att trollkarlsvärlden slukas fullständigt av svart magi och onda magiker för all framtid!

Med på detta uppdrag (eng. quest - Någon som har en bra svensk översättning?? www.tyda.se föreslår "jakt, sökande, strävan, efterspaning". "Sökande, strävan" föreslås även av www.nordstedtsord.se, medan lexin inte har något översättningsförlag alls) följer som vanligt hans trogna vapendragare och HermioneRon - trots att Harry (även det som vanligt) försöker övertala dem att inte följa med!

Hur desperat och omöjligt detta uppdrag speglas i att de efter knappt ½ boken fortfarande inte vet speciellt mycket mer än vad de gjorde i början - det enda de gör är att fly från ställe till ställe i hopp om att inte bli upptäckta, men även helt avskurna från resten av deras vänner och vad som händer i övrigt, något som tär otroligt mycket på de inbördes relationerna i trion. (OBS! Härmed inte alls sagt att det är en händelselös bok, om nu någon tyckte det lät som det).

Harry Potter-böckerna har (som bekant) upprört många kristna på många håll i världen. "Så ogudaktigt att framställa magi - något som Bibeln är tydlig med att vi inte ska ha något att göra med - som något som kan användas till att göra gott och besegra det onda! Detta måste vara den största och mest förrädiska lögnen av dem alla!", osv osv. Själv har jag läst alla HP-böcker flera gånger om och på flera språk, utan att känna mig mindre kristen för det (och ja, jag vet att jag har tagit upp det tidigare, så jag borde kanske inte tjata om det). Om något så är HP-böckerna, enligt mig, tvärt om väldigt "snälla" jämfört med somliga andra fantasyböcker jag har läst, och betonar t.ex. mycket mer det faktum att magin inte är lösningen på alla problem. Att bli bättre på magi och söka den på dolda, dunkla ställen belönas inte, utan kärlek, lojalitet och logik, hårda studier och villigheten att offra sig för andras bästa - med flera "kristna moraliska värden" - är ännu viktigare för att överleva och vinna i slutändan.

Jämfört med de andra HP-böckerna så tycker jag den här är lite slätstruken. Jag hade gärna sett lite andra prioriteringar - lite mer utbroderat ibland, lite mindre ibland. Och epilogen ger jag inte jättemycket för. Ska man ha en epilog så ska den ju i alla fall tillföra något till själva boken, inte bara vara där som ett påhäng. Men men, detta i jämförelse med en hel serie av riktigt bra böcker, jämfört med många andra böcker jag har läst så tycker jag att Deathly Hallows är en riktigt bra och spännande bok.

En magisk blogg: Radikalt lärjungaskap

Har inte tid att skriva något långt inlägg ikväll, men vill ändå passa på att tipsa om ett mycket välavvägt blogginlägg om ett radikalt lärjungaskap som består mer av handlande än om att ha de rätta åsikterna, mer om att gå ut till folket så som Jesus gjorde än att sitta inne i våra kyrkor och be om väckelse utan att göra något åt det. Inlägget dök upp redan för några dagar sedan, men vad gör det - den här typen av lärjungaskap är ju ingen "dagsslända".

Läs och inspireras!
http://blogg.samuelvargthunberg.se/#post29

Mer politisk bedömning...

I en kommentar till den förra politiska/språkliga bedömningen som jag publicerade på bloggen häromdagen, tipsade Charlotte Therese om ett annat politiskt test, en "politisk kompass" som finns ute på nätet. Och den här gången sker bedömningen utifrån diverse åsikter jag har och inte utifrån några diffusa språkliga grunder.

Först en utblick över några kända, internationella politiker för att förstå koordinatsystemet. Notera att kommunism/kollektivism sätts som motsats mot extrem-individualism, och inte mot auktoritär fascism (som oftast annars kallas extremhöger). Absolutär fascism sätts istället mot anarkism. Och för att tydliggöra detta ännu mer: I koordinatsystemet hamnar Hitler t.ex. inte längst ut till höger, utan högst upp (fascism) ganska i mitten på den ekonomiska höger-vänster-skalan!
Var hamnar då jag? Någon som vågar gissa?

Inte? Nähä...

Här kommer då - *trumvirvel* - SVARET:


Ungefär tillsammans med Nelson Mandela!

Inte illa, inte illa alls faktiskt. Jag är nöjd! Mer än nöjd. Nelson Mandela är BRA!

En röst ur "Ulf Ekmans hejarklack"?

Trots att jag är född och uppvuxen strax utanför Uppsala, kan jag inte påstå att Livets Ord (LO) eller Ulf Ekman någonsin var något stort samtalsämne hemma hos min familj. Å andra sidan var ingen variant av kristen tro eller kyrka något samtalsämne, då min familj är en ganska vanlig, sekulär, svensk familj. I den mån det talades om LO och skriverierna som förkom kring församlingen så instämdes det mest i media - de var en sekt (oavsett hur gärna jag skulle vilja skriva de var en "sekt", så måste jag inse att det inte var någon ironisk betoning kring sekt, så sekt ska det vara. Sorgligt men sant). Och att folk faktiskt valde att gå med där frivilligt? De måste ha blivit lurade eller ha haft det besvärligt i det förflutna...

Nu låter det där kanske hårdare än vad det var, för som sagt var så pratad vi i princip aldrig om LO. Det var ett "non existing-subject" ("icke-existerande samtalsämne", eller vad heter det på svenska??).

Åren gick, jag växte upp, började skolan och jag kom med i kyrkan via den lokala SMU-scoutkåren och senare även tonårsarbetet, innan jag gick med i församlingen år 2000. Men inte ens detta gav upphov till någon större diskussion eller revision av uppfattningen kring LO. Anledning? De befann sig fortfarande alltsomoftast utanför min medvetandesfär.

Efter studenten flyttade jag från Uppsala och ett år senare anlände jag till Bjärka-Säby för att läsa deras Bibel- och träningsskola. Och plötsligt blev jag tvungen att inse att jag som frikyrkligt kristen från Uppsala förväntades ha en åsikt om LO. Vad var egentligen sant? Vad var bara illasinnade rykten? Och så vidare... Vad var min åsikt och uppfattning? I bibelskoleklassen hade vi också människor med positiva erfarenheter av både just LO specifikt och av trosrörelsen i allmänhet.

Detta sammantaget fick mig väl att inse min ignorans och mina fördomar och nyåret efter jag slutade bibelskolan, när jag var tillbaka i Uppsala för universitetsstudierna, beslöt jag och en kompis oss för att besöka LOs nyårskonferens, om så bara för att skaffa oss en egen - om än givetvis begränsad - uppfattning och erfarenhet av LO.

Om det första besöket gjorde mig så mycket klokare vet jag inte. Jag kunde lugnt konstatera att det myckna hoppandet och lovsjungandet och den två timmar långa predikan inte var min stil, men om det hade varit det enda kyrka-alternativet som erbjöds så har jag säkert kunnat lära mig leva med det. Inte heller varken hörde eller såg jag några utfall om att andra kyrkor inte skulle vara "riktiga kyrkor" och att andra typer av kristna inte skulle vara "riktiga kristna", fast å andra sidan så är detta efter att Ulf kom tillbaka från Israel och hade "upptäkt" att även de historiska kyrkorna kunde ha massor med levande kristna i sina hägn...

Min nästa verkliga möte med Ulf Ekman och hans teologi (även om jag hört och läst lite i t.ex. Dagen under tiden) skedde två och ett halvt år senare, på en föreläsning om ekumenik och enhet, som ordnades under arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF)-s Kyrkodagar här i Uppsala.

Och det här sista exemplet är nog ganska illustrativt. Jag har börjat lyssna och respektera Ulf just för att han har blivit en förkämpe för ekumeniken. Vad han har sagt och gjort innan bryr jag mig inte så jättemycket om. Har han sårat någon med sina uttalanden och agerande gentemot andra kristna så borde han be om ursäkt, men eftersom jag inte har levt med i den historien, så lägger jag mig inte i det. Med detta menar jag inte att föringa deras smärta, hårda ord och orättvis behandling, men någonstans måste alla kränkta känslor tillslut få vila i frid, istället för att bara överföras från generation till generation till generation och fortsätta orsaka splittring och söndring i all evighet. Gör detta mig till en företrädare för vad somliga kallar "Ulf Ekmans hejarklack"? Personligen har jag svårt att se det. Nej, heller skulle jag vilja påstå att jag - om jag nu ska kategorisera mig själv - ingår i "ekumenikens hejarklack", och så länge folk vill vara med och bygga ekumenik och förverkliga Jesu bön om enhet mellan alla kristna "för att världen ska tro", så är jag i första hand för deras strävan efter detta och endast i andra hand möjligtvis för dem, deras metoder för att uppnå enheten och deras övriga åsikter. Så snälla ni - innan ni anklagar mig för att applådera allt Ulf Ekman gör, tänk efter att jag kanske har andra motiv än de ni ser med era förutfattade meningar!

*****

Ulf Ekman: i bloggintervjuform, tagning två, artikelform och på egen blogg. Och egen replik till kommentarer och andra inlägg.

Dagen: Enhet med katoliker skapar splittring, Det är mycket som förenar katoliker och pingstvänner, Ekman måste förklara ekumeniken bättre och Katoliker och pingstvänner - varm och sann gemenskap?.

Några - av väldigt många - blogginlägg: Busy being born om enhet och splittring, Metionia om Livets Ord och den Katolska Kyrkan med slutkommentar, Andy om fördomar eller fakta? och Jasså, Ulf Ekman besvara kritiken? och Sleepaz om Ekmans dragning åt det katolska?.

What the clergy do all week

Hittade en rolig bild på Interfax. Är det så här vi ser på våra hårt arbetande präster och pastorer? Låter ju sannerligen otacksamt av oss. Rättning i leden om jag får be!

Jag skriver som en...

...socialdemokrat! Åtminstone om man får tro bloggparti.se som hävdar att jag skriver mest lika S-politiker, upp till 24 %. På andra plats kommer MP-likheten med 20 % och tredje platsen innehas av V med 18 %. Inom det borgliga blocket "vinner" FP med 11 %, tätt följt av KD med 10 %, C med 9 % och sist M med endast 8 % likhet.

För en grafisk illustration över detta är ni tvungna att gå på Bloggparti-sidan. Direktlänk här. Tack till Emanuel Karlsten som tipsade om detta test!

Om BloggParti.com

Bloggparti är en testsajt av uclassify's text-klassificeringsteknik.

Metodiken har varit att ta ca 100 bloggare från varje parti från bloggportalen och sedan använda deras texter för klassificering med uClassify.

Resultatet innebär inte att man röstar eller nödvändigtvis tycker som de partier man liknar mest, utan bara att man skriver som partimedlemmar från respektive parti.

Bloggparti.se är skapat som ett intressant litet projekt på mindre än 24 timmar som mitt bidrag till 24hbc, då jag tyvärr inte hann anmäla mig.

*****

PS. Jag har aldrig röstat på S, men det kanske är dags att tänka om nu, eller...?

Bibelintresse och bibelbruk

Till följd av att 2009 års Bibelbarometer publiceras (intervjuer gjorda 12-15 jan) har Dagen publicerat ett antal artiklar på ämnet Bibeln, och inte minst passat på att uppmärksamma att bibelintresset ökar bland unga och bland stockholmare. Och trots att endast 2 % av Sveriges befolkning säger att de läser Bibeln minst en gång i veckan så tycker i genomsnitt nästan 10 gånger så många - 19 % - att Bibeln är viktig! Böckernas bok är inte ute ur folkmedvetandet än...

Dagen: Bibelförlag går med vinst i lågkonjunktur, Bibelintresset ökar hos unga, Bibeln viktigast i södra Sverige och Han söker efter sanningen kring vem som skrev bibeln. Passa även på att besvara även Dagens fråga: Hur ofta läser du Bibeln?

Bibelsällskapets egen pressrelease (finns även länkar till själva undersökningen för den som är intresserad av "rena siffror").

Slår ett slag...

I bloggens begynnelse avslöjade jag att jag är blodgivare. Nu har UNT en kort artikel om blodbussen på besök i Östhammar, så då vill jag återigen passa på att återigen slå ett slag för detta enkla samhällsengagemang.

Blod är för det första - för er som inte vet - en färskvara. För det andra så finns det inget konstgjort alternativ till riktigt givarblod. För det tredje används givarblod inte bara vid olyckor med akuta blodförluster, utan även vid alldeles vanligt planerade operationer.

T.ex. har vi i min släkt problem med att vi sliter ut våra höftleder, och vid insättande av höftledsprotes går det åt 3-4 påsar givarblod. Så när jag räknade på det och kom fram till - i den mån det nu är möjligt - att försöka vara "självförsörjande" så borde det innebära att jag "måste" lämna 6-8 påsar, plus säkert några extra för ev. olycka eller annan operation. Som sagt var så är blod färskvara, så jag kommer aldrig få just mitt egna blod tillbaka, men däremot så kan jag se till att ge när jag kan och hoppas att det finns andra som ger när jag behöver.

Okej, jag vet att inte alla får ge blod. Att det finns restriktioner som både hindrar folk helt och hållet från att någonsin ge eller sätter en i karantän under kortare eller längre perioder. Inget ont om er! Men alla ni andra? Ni som är hyfsat friska, väger väger minst 50 kg och är mellan 18 och 60 år - vad har ni för orsak till att låt bli? Rädd för att ev bli lite tröttare än vanligt något dygn? Tro mig - jag cyklade hem till mina föräldrar från sjukhuset (en sträcka ca 1,5 mil) första gången jag gav, och överlevde det utan problem!

Och nålrädsla? Tja, det går över. Eller går att ignorera. Jag kan dessutom lova att det var väldigt praktiskt att ha gett blod och sett de nålarna när jag skulle vaccineras - för vaccinnålar är ju pyttesmå! Dvs inget att vara minsta rädd för i jämförelse...

Fler frågor? Kolla in på GeBlod.nu och tveka inte att höra av er! Och bor du i närheten av Uppsala så kan jag följa med och hålla handen (och fika, så klart) ifall du inte vågar gå dit själv.

Andlig fördjupning?

Här följer en efterlysning av berättelser, vittnesbörd och fakta kring temat andlig fördjupning. Berätta gärna fritt utifrån er själva och era mer eller mindre lyckade försöka att uppnå andlig fördjupning, eller utgå från en eller flera av nedanstående frågor om det känns enklare. Tacksam för alla svar!

- Vad är andlig fördjupning enligt er?
- När och hur sker er andliga fördjupning?
- Vad är det för skillnad och likhet mellan andlig fördjupning och t.ex. helgelse, efterföljelse och lärjungaträning?
- Vad spelar gudstjänsten - predikan och/eller nattvarden - för roll i er andliga fördjupning?
- Kan man läsa sig till andlig fördjupning i böcker eller är det något som måste upplevas?
- Är det någon skillnad kring synen på andlig fördjupning mellan samfunden, eller menar vi samma sak?
- Kan t.ex. läsa helgonlegender, åka på reträtter, pilgrimsvandra, besöka kristna konferenser, delta i 24/7-bönekampanjer, mm vara bra sätt att söka andlig fördjupning?
- Och vad spelar bibelläsningen för roll i sammanhanget?!

Lugn och social

Följer upp nyheten från häromdagen med att tipsa om en artikel i SvD - nervösa och osociala människor drabbas oftare av alzheimers än lugna och sociala. Att vara antingen lugn eller social tycks vara bättre än ingetedra, men att vara både ock ger bäst effekt.

Och varför då inte passa att umgås med dina vänner i lugn och ro över en (eller 3-5 var det ju) kopp(ar) kaffe (eller te), för största möjliga effekt?

Skämsmusik??

Jag blev för ett antal dagar sedan (inser att det är tio dagar sedan - oj vad tiden går fort ibland!) utmanad av Charlotte om att lista min skämsmusik. Anledningen till att det har dröjt över en vecka är helt enkelt att jag har försökt komma på en enda låt - än mindre fem stycken!! - som jag skäms för att jag tycker om.
_
I ett desperat försök att få åtminstone lite inspiration har jag tittat runt på vad andra har radat upp. Johan Stenberg listade diverse tysk musik. Jag gillar också Nena m.fl., men skäms verkligen inte för det. Emanuel Karlsten listade Disney-musik. Jag älskar Disneys musik och långfilmer, men skäms? Absolut inte! Charlotte själv listade ett antal schlagerlåtar. Återigen samma sak - jag gillar schlager utan att skämmas för det.

Och så fortsätter det. Jag kan lista Backstreet Boys, Spice girls, Madonna, Celine Dion, filmmusik från Titanic, Lotta Engberg, Arvingarna, Naxos klassiska samlingsalbum, Carola, gospel, Ukulelebröderna, Sikta mot stjärnorna-skivor, Taizésånger, Popsie, Hanson, musikaler, lovsång, MickeFhinn-band, Gyllene tider, en meditations-CD, Michael Jacksson, m.fl., m.fl., m.fl. i min skivsamling, men inte skäms jag för någon av dem. Allt tillhör kanske inte det som snurrar dagligen i dator/CD-spelare, men de är ändå en del av mig, av min historia. Jag har gillat detta och kan lyssna på det av ren nostalgi om inte annat.

Nej, jag gav mycket tidigt upp alla försök att vara cool vad gäller musiksmak, så ni får ta mig som jag är eller skita i det. Jag struntar i vilket. Jag skäms inte för min musiksmak!

Tillslut: eftersom jag inte har fått ihop någon lista på skämsmusik, så tänker jag heller inte utmana någon specifik bloggare. Känn er dock fria att lista er skämsmusik om ni vill, och länka då till Mackan Andersson, som är den som startade listan.

Välkommen Tindra

Vid 22.30-tiden igår (söndag, 18 januari 2009) hände det något fantastiskt: Jag har blivit moster!! För första gången.

Tänkte därför att ni kunde få passa på att dela med er av era erfarenheter och fördomar kring mostrar.

Jag och min pappa diskuterade det här för ett tag sedan.

Han tyckte att mostrar var:
- frikyrkliga (gamla) tanter
- med knut i nacken

Jag tyckte att mostrar var:
- lätt överviktiga
- som handarbetar
- och bakar massor med kakor och bullar och så vidare

Ja, det där med bakar mycket kunde han också hålla med om.

Vad säger ni nu om detta? Är det så här mostrar är, eller har ni helt andra fördomar och erfarenheter? Dela med er!

Kors-tåg: Enhet skapar frihet!

För det första: Detta inlägg är en del av det interbloggulära kors-tåg för ekumenik som startades av Charlotte Therese den 11 december 2008, och där alla är välkomna att vara med och skapa en positiv kultur på internet kring ekumenik och kristen enhet. Mina tidigare kors-tågs-inlägg hittar du här.
_
För det andra: Detta inlägg är inte på något vis faktagranskat, så utifall att jag skrivit något som ni anser inte stämmer, vänligen kommentera det, så ska jag försöka ändra det så snabbt som möjligt.
_
Nu när den ekumeniska debatten hetare än på länge, både i bloggosfären och i Dagen, så går känslorna i svallvågor på mig - än är det iskalla duschar, än varma bastubad för kropp, själ och ande.

Att det talas ekumenik nu är kanske inte helt förvånansvärt, eftersom den ekumeniska böneveckan drar igång idag, söndag 18 januari. När, om inte nu, ska vi tala ekumenik?
_
Men som vanligt när ekumenik kommer på tal så dyker argumentet (i diverse olika formuleringar och utförande) upp att om vi börjar titta lite närmare på varandra (och om någon så mycket som andas att en organisatorisk enhet skulle kunna vara ett önskvärt slutmål, om så bara ekumenikens motståndare som försöker kasta sten på ekumenikvänner), så kommer argumenten om att "i så fall måste alla anpassa sig till Katolska Kyrkan, för de vägrar ändra på sig".
_
Faktum är kanske annars tvärt om, för - så vitt jag har förstått det - att inom Katolska Kyrkan finns det redan idag ett antal olika "riter". Det vill säga ett antal olika sätt att fira mässan, ett antal olika sätt att förhålla sig till ordningsfrågor som prästcelibat, m.m., - saker som mina frikyrkliga och protestantiska syskon gärna ser som några av Katolska Kyrkans mest stötande tilltag. Är de ens medvetna att det inte är svartvitt, skrivet i sten för evigt? Är vi ens så fria att vi skulle kunna tänka oss att överföra detta till ett frikyrkligt sammanhang där somliga får ha ett "pingstmöte" medan andra träffas till "gudstjänst á la Frälsis"?
_
Att ha en större organisatorisk enhet skulle kunna ge utrymme för att kunna fira mässan på olika sätt på samma ställe, vid olika tidpunkter. En större organisation skulle låta oss komplementera varandra och ge utrymme för olika uttryckssätt, men ändå tydligt markera för oss och för världen att vi alla tillhör samma kyrka. En större organisatorisk enhet kanske till och med skulle leda till att det skulle firas mässa hela söndagen, istället för att alla skulle konkurrerar om kl. 10-11!!
_
Peter Halldorf refererar gärna till hur det en gång i tiden fungerade i Vadstena klosterkyrka, med delvis massor av sidokapell där folk firade gudstjänst på det sättet de tyckte absolut bäst om och delvis det stora gudstjänstrummet där alla firade mässa tillsammans. Tänk om vi kunde - våga tänk tanken! - överföra detta till dagens svenska förhållanden. Tänk om vi kunde ha bön och lovsångskvällar i ett kapell, plats för stilla mässor i ett annat, ortodox liturgi med massor av rökelse i ett tredje, plats för små bönegruppsandakter i ett fjärde, helandemässa i ett femte. Familjegudstjänst i ett sjätte och liturgisk dans i ett sjunde. Gudstjänster på minoritetsspråk i några. Teckenspråk för hörselskadade. Och så vidare! Tänk vilket djup, bredd och höjd i Guds stora familj vi tillsammans skulle kunna spegla!
_
Härmed vill jag dock inte ha sagt att att jag tycker att alla ska bli katoliker - jag är ju inte ens katolik själv! - eller att den katolska modellen med olika riter inom samma organisation fungerar smärtfritt eller är superidealiskt på något sätt, men helt klart tror och hoppas jag att få se en mycket större bredd på hur man firar gudstjänst inom samfunden, istället för att om man - som jag ofta upplever är fallet idag - är lagt då det ena eller andra sättet ska behöva byta kyrka/samfund för att få känna sig fullt ut igenkänd, uppskattad och accepterad.

Bokrea och vittnesbörd om böcker

På SvDs hemsida kan jag läsa om striden kring bokrean har fått en lösning. Nu hade jag ingen koll på att det var en strid kring den, men jag är tacksam så länge bokrean kommer få fortsätta leva! Hur skulle en boktok som jag kunna överleva rent ekonomiskt om jag inte kunde hamstra böcker under rean så att det räcker (nåja) resten av året? Bibliotek i all ära, men vad vore livet om jag inte fick omges av mina egna böcker?! Bokryggar som väcker minnen och berättar om mig, boktitlar att återvända till om och om igen...

Några andra boktokar (Ulf Ekman, Bokmalin) har lagt ut fina vittnesbörd kring böcker och läsning de senaste dagarna. Rekommenderad läsning!

Ingen plats för en dam?

Jag fick ett mail av en kompis. Det löd:

Inom det närmaste året ska fyra tunga positioner inom EU tillsättas:

• en permanent ordförande för Europeiska rådet,
• en representant för utrikes- och säkerhetspolitik,
• en talman för parlamentet,
• en ordförande för kommissionen

I dagsläget är ingen kvinna aktuell för någon av dessa poster.

Om uppropet får minst en miljon underskrifter så måste EU-kommissionen ta upp frågan, enligt principen för deltagandedemokrati i Lissabonföredraget. Tycker du att det är hög tid att få in fler kvinnor på de högsta positionerna i EU, skriv under genom att gå in på länken nedan!

Det går blixtsnabbt o gå in och registrera sitt namn och du ser direkt hur många som gjort detsamma.

http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front

Skriv på om du vill, strunta i det om du vill. Det viktigaste - som jag ser det - är inte att det blir en kvinna utifrån någon typ av kvoteringstänkande, utan att kvinnor har samma möjligheter som män att betraktas som kompetenta.

Kan te minska risken för demens?

Via Sveriges Farmaceutförbund hittade jag en pressrelease från en finsk studie som Karolinska Institutet publicerar på sin hemsida om att te- och kaffedrickande minskar risken för demens och Alzheimers sjukdom. Allra bäst är ett måttligt kaffedrickande (3-5 koppar om dagen), medan både lägre och högre konsumtion ger sämre skydd. Tyvärr(?) så är studien utförd på medelålders, så om det hjälper något att dricka kaffe i unga år framkommer inte.

I den finska studien ingick för få tedrickare för att avgöra om även te har samma effekt, men med tanke på att både kaffe och te innehåller till viss del samma ämnen, varav koffein lär vara den mest välkända, så är det möjligt.

För en del av er som känner mig IRL vet att jag gärna mobbar kaffedrickare, eftersom kaffe står med på internationella listan över ämnen som kan orsaka cancer (hittar den inte just nu, men om jag minns rätt ska den finnas/fanns den för några år sedan på AICRs hemsida), medan te stod listat som "orsakar troligen inte cancer".

Om kaffe nu skyddar mot demens är det (vad jag känner till, dvs som jag har stött på under utbildningen) den andra goda, skyddande ("protektiva") egenskapen som kaffedrickare kan trösta sig med - kaffe ska nämligen också skydda mot rheumatism!

Och förresten - ta det inte så hårt över att kaffe står med på listan, det flesta saker står med där, för det krävs oerhört mycket forskning och studier för att kunna avskriva att något till kategorin att det INTE orsakar cancer...

Uppdatering:
Även Dagen rapporterar nu om rapporten.

Guds lamm?

AKO hade hittat ett test på internet där man kunde se vilket sött djur man är. Själv är jag uppenbarligen ett lamm. Guds lilla lamm kanske...?

You Are A: Lamb!

Peaceful and gentle, lambs have been used in religious imagery for millennia. Lambs are baby sheep, an animal tended by shephards since the dawn of history. As a lamb, you tend to stay together in a flock and graze on grassy land. Lambs don't mind being led and tend not to go off on their own.

You were almost a: Duck or a Pony
You are least like a: Squirrel or a ChipmunkWhat Cute Animal Are You?

Bokrecension: Förnuft och känsla

"Förnuft och känsla" är Jane Austens första roman, publicerad på svenska först år 1959 (på engelska redan år 1811). Den ges ut av Natur och Kultur, och är 323 sidor lång (pocketupplagan från 2002), fördelat på 50 kapitel.

Handlingen kretsar kring systrarna Elinor (19 år) och Mariannes (16 år) försök att hitta den stora kärleken (tillika en förnuftig make), i den tidiga 1800-talets engelska medelklassen, delvis på ett engelskt lantgods i närheten av deras stuga där de bor, delvis i Londons societet med ständiga fester och skvaller i överflöd. Deras mamma, mrs Dashwood, och släktingar (tillika ägare till godset och deras närmaste grannar) sir John Middleton och mrs Jennings, hjälper mer än gärna till, även om hjälpen alla gånger inte är direkt önskvärd.

_

Elinor är den förståndiga storasystern, som vet att behärska sig och tänka logiskt, även när känslorna är starka. Marianne är tvärt om den som alltid är översvallande och har alla känslor på utsidan och har inte minsta förståelse för hur systern kan vara så "känslokall" mot sin friare. Och det är Mariannes beteende som uppmuntras av mrs Dashwood!

_

Till de två systrarna utkristalliseras snart tre friare. Elinore tvingas slåss om Edward Ferrars gunst, medan Marianne hamnar i den smickrande positionen där överste Brannon och John Willoughby uppvaktar henne omvartannat.

_

Det finns ytterligare en syster - Margret (13 år) - men hon spelar en mycket, mycket undanskymd roll i boken, så riktigt varför hon ens finns med vet jag inte. Hon fyller ingen direkt "funktion" i något sammanhang.

_

Jag fick (bland andra) den här boken av en kompis och hennes föräldrar i studentpresent, med motiveringen att de tyckte att de skulle "bidra till min allmänbildning nu när bildningen (=skoltiden) var över". Redan samma sommar började jag läsa boken, men snart blev den liggande på hyllan, klassad som tråkig. Så det var med ett visst mått av fruktan som jag började om i höstas - skulle jag ge upp den här gången också? Uppenbarligen inte (hade jag gjort det så hade det inte blivit någon recension...). Och nej, så tråkig är den faktiskt inte. Att jag gav upp förra gången hängde nog mer ihop med att scoutläger kanske inte är den bästa miljön för någon form av fokuserad bokläsning, än att det är något egentligt fel på boken...

_

Karaktärerna känns dock ofta ganska överdrivna och endimensionella (men vad vet jag - det är väl det som utgör det ironiska i genren "sociala komedi", där just Jane Austen fortfarande är en frontfigur), men för att vara en klassiker så tycker jag inte att den känns särskilt speciell. Så även om det är en helt okej roman, så skulle jag inte sätta upp den på någon litteraturkanon-lista. Men å andra sidan är det kanske snarare "Stolthet och fördom" som är Jane Austens mest kända roman, så vem vet, den kanske är bättre och mer välförtjänt att hamna på en dylik lista?

Vakna upp!

Vakna upp, du människa, och inse ditt väsens värdighet! Tänk på att du är skapad till Guds avbild, och även om avbilden fördärvades i Adam, så har den blivit återställd i Kristus. /.../ Ty om vi är Guds tempel och Guds Ande bor i oss, då är det som varje troende har i sin själ större än himlavalvets under.
/Leo den store (död 461); citatet hämtat ur "Kyssa spår", red. Peter Halldorf

Bokrecension: Min bästa väns dotter

"Min bästa väns dotter" är skriven av Dorothy Koomson och utgiven på svenska år 2008 av Bonnierförlagen. Den är 411 sidor lång (inbunden) fördelat på 48 kapitel plus prolog. Originalets titel är "My Best Friend's Girl" och är utgiven av Time Warner Books (2006).

Boken handlar om Kamryn, en framgångsrik PR-manager för en av de större varuhuskedjorna i Storbritannien, vars liv vänds upp och ner när hennes föredetta bästa vän - Adele Brannon - dör i leukemi och Kamryn mer eller mindre ärver vårdnaden om om Adeles femåriga dotter Tegan. Ett arv som mer eller mindre påtvingas henne mot hennes vilja.

För det första är Kamryn arbetsnarkoman och i den mån hon har sociala kontakter utanför arbetstid så är det när hon dricker en öl med arbetskamraterna efter jobbet, för det andra har hon aldrig velat ha barn, för det tredje har hon vägrat att ha kontakt med vare sig Adele eller Tegan på två år, därför att - för det fjärde - då fick hon reda på att det var hennes egen dåvarande fästman och blivande make - Nate - som Tegans far! Att hon trots allt detta går med på att ta flickan till sig är att enda alternativet är att lämna henne hos Adeles föräldrar som misshandlar och svälter henne. Och oavsett hur sårad hon är själv över hennes närmastes svek så kan hon inte lämna den lilla flickan hos dem.

Tillbaka i vardagen efter begravningen uppstår en hel rad nya problem - alltifrån hur man överlever schampooköp och barnanpassning av lägenhet till att behöva stå ut med den nye, arroganta chefen på jobbet. Tack och lov kan Tegan charma de alla, barn så väl som vuxna, och anpassar sig efter omständigheterna väl till den nya skolan och hittar redan första dagen ett helt gäng nya lekkamrater. Dessvärre lyckas hon också få riktigt bra kontakt med Kamryns nya, förhatliga chef - Luke Wiseman - så att Kamryn är tvungen att stå ut med honom inte bara på arbetstid utan även på kvällar och helger. Till på köpet kommer snart nog även Nate tillbaka in i bilden och vill bli en del av sin f.d. fästmös och sin dotters liv...

Jag har dock lite svårt att placera den i en genre Helt uppenbart är det varken en deckare eller fantasyroman, varken en klassiker eller komedi, eller egentligen ens en romantisk historia - även om en del romantik förekommer. Kanske skulle jag kunna placera den som "invandrarroman" då Kamryn är svart och Tegan vit, men nej, den är inte mer invandrarroman än vad den är en romantisk roman. Den är inte klämkäck nog att vara en "chick lit", utan är väl kanske närmast en ganska realistisk "ur livet-skildring" (om nu den genren finns förstås).

På det hela taget är det en lättläst (jag läste ut den på under 2 dygn - inkl. många långa pauser), stundtals riktigt gripande historia. Huvudpersonerna är hyfsat väl sammansatta personer med både bättre och sämre sidor. Kanske har de lite väl trassliga bakgrunder för att verkligen vara helt realistisk, men på det hela taget är det inget som stör speciellt mycket, trots att handlingen drivs framåt just av förändringar i relationerna mellan de fyra huvudpersonerna (Kamryn, Tegan, Luke och Nate).

Herre, visa oss din väg

Idag firas astrologernas dag i kyrkan. Idag är det helt okej att följa stjärnornas rörelser på himlen och låta detta styra ens liv. Idag firar vi Epifania, de tre vise männens besök hos Jesusbarnet.

Inom kyrkan - i alla sammanhang där jag har rört mig - så avfärdas astrologi (dock att särskilja från astronomi, vilket är en seriös vetenskaplig disciplin) som ren vidskepelse. Och tillmäter man astrologin någon större betydelse än så, så är det som en ockult företeelse som snärjer människornas sinne och som måste bekämpas i Jesu namn!

_

Ändå så firar vi idag hur tre astrologer kom och knäföll inför Jesus i Betlehem, på grund av att de hade sett en ny stjärna gå upp. De enda som hade erkänt och förstått vem den lille grabben var innan var Elisabeth, herdarna, Symeon och Hanna. De övriga i den judiska omgivningen verkade vara helt ute i det blå.

De israeliska hedarna behövde höra änglasång för att förstå, Elisabeth, Symeon och Hanna behövde den Helige Andes uppenbarelse, men här kommer nu några hedningar på infall av en stjärna! Otroligt! Snacka om att de tillåtit astrologin få fullständig makt över sig!

Härmed kan jag bara konstatera att den gamla devisen "Det finns bara en väg till Gud - genom Jesus - men det finns tusen vägar till Jesus" stämde redan på bibelns tid. Nu säger jag dock inte att jag skulle anse astrologin och vidskepelse i vidare bemärkelse vara en bra väg till Gud, men jag tror att de liberalteologer, som säger att vi ska lyssna till alla människors erfarenheter och ta fasta på de goda andliga uppenbarelserna, har en poäng! Och det är detta kyrkan firar idag!

*****

Herre,

Visa mig Din väg

Och gör mig villig

att vandra den

Amen

(Den heliga Birgittas och alla pilgrimers bön)

Bloggträff i St Lars

Det är snart åtta månader sedan (vad tiden går fort!) jag började blogga, och en mycket trevlig bieffekt (eller är det kanske snarast huvudsyftet, den åtrådda effekten?, om jag nu ska tänka i läkemedelstermer) är att jag har lärt känna ett helt gäng nya människor från vitt skilda sammanhang inom den kristna sfären. En del av dem - inte minst de som bor här i och runt omkring Uppsala - har jag haft förmånen att träffa IRL (förkortning från eng. "in real life", vilket översatt till svenska betyder "i verkliga livet", dvs ansikte mot ansikte, dvs inte på nätet) en eller flera gånger under året som gått.

Och på förra årets sista dag - dvs på självaste nyårsafton - fick jag chansen träffa ytterligare två bloggare. Sleepaz och Johanna från Göteborg var på hastigt Uppsalabesök, bland annat för att besöka Livets Ords nyårskonferens. För att utnyttja den tid som var oss given så effektivt som möjligt sammanstrålade vi med Charlotte Therese i St Lars (dvs katolska kyrkan i Uppsala) eftersom hon skulle på mässan där samma förmiddag. Vi hade annars pratat om att fika ihop, men men, vad gör man inte för att få till en träff när folk är upptagna på olika håll under en mycket begränsad tid... Och det vore ju elakt av mig att behålla gemensamma bloggvänner för mig själv, som om jag hade något emot att besöka Katolska Kyrkan. Väl där blev vi tre protestanter dock också kvar på den katolska mässan och plötsligt dök även Johan och Johanna Stenberg upp till mässan, hemma igen efter en sväng till grannlandet i öster. Ni kan ju tänka er själva - tre bloggande Johannor på samma ställe - förvirringen kunde väl knappast bli större!

Att träffa Sleepaz och Johanna var mycket trevligt (självklart var det även trevligt att träffa J&J och Charlotte också, men er har jag ju sett förr). Synd bara att vi inte fick tillfälle till några längre samtal. Men vi får väl säga att vi har fikat innestående till nästa gång, eller...?

Sleepaz berättar mer om träffen och resan här.

Charlotte Therese skriver om träffen här.

Maria de Jesus

Jag läste i Svenska Dagbladet att Maria de Jesus, som fram till i fredags var världens äldsta kvinna, nu har avlidit i en ålder av 115 år och 220 dagar. Själv fastnade jag dock mer för själva namnet Maria de Jesus än hennes aktningsvärda ålder. Det lät ju mer som en nunna än som ett vanligt svenssonnamn, så jag funderade på om även SvD hade hängt på UNTs trend (här och här; fast nåja, det var ju juletid, så det kanske inte var mycket till en "trend") att skriva om kyrkliga nyheter och personer, men men...

Verkar dock som om att den gamla devisen från 1 Mos 6:3 om att människan inte ska bli mer än 120 år håller i sig även idag, trots att sjukvården gör sitt bästa för att hålla oss vid liv i evigheters evighet med hjälp av mediciner mm, i tron om att döden är det "ultimat onda" som till varje pris måste bekämpas.

ADV

Jag har de senaste dagarna på ett par olika ställen sett och läst (utvalda) delar av Språkrådets utvalda ord för 2008 (senast via en länk från Språkmy), och fastnat för just ADV, vilket är en förkortning för "Alvedon, Dricka och Vila", och beskrivs kort och gott som "enkelt råd vid diffusa sjukdomssymtom". Smart! Känns som om det kan vara ett bra ord att kunna, inte minst för mig som är "i branschen"... Fast just en trebokstavsförkortning känns ju å andra sidan som om det redan finns i överflöd, så jag vet inte om jag tror att det kommer bli någon hit trots allt.

Utvalda delar av listan finns bland annat på DN. SvD har satt ihop ett quiz där du kan testa dig själv på nyorden och i UNT berättas det lite om varför listan finns.

Vilket är ditt favoritord? Och tror du att några av dessa ord kommer leva kvar en längre tid, eller är de mer dagssländeord?

Du var en främling

Följaden psalm har jag gått och sjungit på nu sedan nyårsaftons morgon, så jag tänkte jag kunde dela med mig av den till er också. Eller ja, jag har bara kört första versen på repeat i mitt huvud, eftersom det är den enda jag utantill.

Har ni inte hört den finns den inspelad här (startar 2.30 in i videon). Väl värd att lyssna på!

*****

Innan gryningen (Milleniepsalmen)
Text: Ylva Eggehorn
Musik: Benny Andersson

1.
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder,
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på vår stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen,
men du gick hela tiden längre ner.

2.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen,
du följer oss dit ingen annan når.

3.
Du är den sång om livet som jag glömde,
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.

Rimfrosten ligger vit i skog och mark

Kors-tåg: Skillnader i trosbekännelsen

Detta inlägg är en del i det ekumeniska interbloggistiska kors-tåg som startades av Charlotte-Therese den 11 dec 2008 och alla är välkomna att delta i. Mina tidigare inlägg i korståget hittar du här.

I diskussioner kring den ekumeniska rörelsen och huruvida det är en rörelse som ska föra alla religioner och sekter in under en enda, "all-inclusive", världsreligion eller om ekumenik handlar om samarbete mellan olika kristna samfund, så lyfter jag gärna fram den gemensamma nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen som måttstock. Alla som säger "Amen" efter sista stavelsen (dvs skriver under på den) anser jag gärna att de får vara med i "min" kyrka likväl andligt som organisatoriskt redan idag. Behöver vi göra det så otroligt mycket svårare än så? Är vi överens om det centrala så behöver väl inte perifera frågor som t.ex. huruvida man lyfter händerna under lovsången eller inte vara kyrkoskiljande? Eller vad säger ni?

Men är egentligen trosbekännelsen så gemensam som vi (/jag) ibland tror? Jag har under min vandring mellan några olika kyrkor och genom olika debattfora hittat minst fem skillnader i den, varav fyra är tagna ur den tredje artikeln (dvs den som börjar med "Och på den Helige Ande"):

1) Den första är en välkänd skillnad: Det omtalade "filioque", dvs utgår Anden av Fadern OCH SONEN eller enbart av Fadern (genom Sonen??), och en av de stora kyrkoskiljarna mellan den Katolska och de Ortodoxa Kyrkorna.

2) Den andra är en skillnad som jag tror de flesta trots allt känner till, även om man sällan talar högt om den: Är kyrkan "katolsk" eller "allmännelig", och är detta en "språkfråga" ("katolsk" betyder ju just allmän/allmännelig/universell, och alltså säger de båda orden precis samma sak) eller är det snarast vad man kan kalla en "varumärkesfråga" (dvs att endast romerska katoliker - och självklart alla mindre riter inom Katolska Kyrkan, t.ex. de orientaliska katolikerna - är "katolsk" till sin tro).

3) Den tredje är en skillnad som jag personligen inte uppmärksammade förrän helt nyligen och som jag blev väldigt förvånad över. Att kyrkan är "apostolisk" är utelämnad i vissa sammanhang (antagligen inspirerat av den apostoliska trosbekännelsen, där apostolisk utelämnas). Antagligen anses det underförstått i orden "en helig universell kyrka", eller...? Jag vet att katoliker i diskussioner gärna betonar alla fyra elementen i "en, helig, katolsk och apostolisk kyrka" likt fyra grundpelare för Kyrkan (så som de ser på Kyrkan), så jag gissar att somliga kan tycka att detta är en mycket viktig skillnad.

Ny! 4) Den fjärde skillnaden gjorde Johan Stenberg mig uppmärksam på alldeles nyss. Den är hämtad ur precis samma rad som punkt tre, men där läggs ett "enda" in efter en, dvs "en enda /.../ kyrka" istället för "en /.../ kyrka". Exklusivistiskt eller inklusivistiskt?

Ny! 5) Den femte skillnaden har jag varit medveten om ett tag, men är ändå ingen jag tänker på speciellt ofta, varför jag fullkomligt glömde bort den bland de ursprungliga tre punkterna. Den återfinnes i trosbekännelsens allra första rad, där somliga bekänner "Jag tror...", medan andra bekänner "Vi tror...". Är det viktigast att tron är kollektiv eller individuell? Spelar det ens någon roll?

Vad säger ni om detta och finns det någon annan som har hittat eller känner till andra skillnader i vår gemensamma trosbekännelse?

*****

PS. Detta inlägg kommer uppdateras allteftersom jag får nys om fler skillnader, så håll ett öga på själva inlägget, inte bara kommentarerna!

Ibland går det hett till...

...i Katolska Kyrkan. Kanske lite för hett till och med?? Tur att det finns uppmärksamma förbipasserande. Tack och lov låter det i alla fall som om varken lokal eller människor kom till skada. Om någon önskar en mera detaljerad rapport så överlåter jag dock åt berörda församlingsmedlemmar att svara/blogga om saken.

Gott Nytt...

Gott Nytt 2009!!

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande. (Luk 2:21)